I svensk debatt har det nyligen lyfts upp att import av kvinnor från länder i tredje världen är ett stort problem, som dessutom ökar i omfattning. Problemet beskrivs på ett bra sätt i en artikel på Svenska Dagbladet/Brännpunkt den 12 februari.

Antalet kvinnor som kommer till Sverige och får uppehållstillstånd grundat på anknytning till män bosatta i Sverige ökar hela tiden. Det är vanligt att svenska män åker till vissa länder, exempelvis Thailand och tar kontakt med den kvinnliga delen av lokalbefolkningen. I vissa fall uppstår då en relation som leder fram till att kvinnan följer med mannen till Sverige och bosätter sig här.

Än mer vanligt är att män från länder med en extremt patriarkalisk tradition beger sig som så kallade flyktingar till Sverige. Det handlar då om män från Mellanöstern, Nordafrika och Östafrika. Vanligaste ursprungsländer är Irak och Somalia. Innan man passerar gränsen till Sverige kastar man sina identitetshandlingar och anmäler sig som asylsökande till Migrationsverket. Efter att ha genomgått den synnerligen generösa svenska asylprövningen får man permanent uppehållstillstånd i vårt land. Med uppehållstillståndet i handen är det sedan dags att söka sig en livspartner. Nästan alltid sker detta genom att man gifter sig med en kvinna som finns i det gamla hemlandet. Kvinnan ifråga kommer då till Sverige och får genast uppehållstillstånd som så kallad anhöriginvandrare.

Det är tyvärr alltför vanligt att relationerna mellan importerade kvinnor och män i Sverige spricker. Detta gäller oavsett om det handlar om svenska män eller män från Mellanöstern/Nordafrika eller Thailand. Resultatet av de spruckna förhållandena blir att kvinnor med rötter i fjärran länder blir övergivna i Sverige. Det är lätt att föreställa sig vilket mänskligt lidande en sådan situation innebär. I många fall blir också konsekvensen att ansvaret för kvinnans försörjning läggs på skattebetalarna; detta eftersom de flesta av dessa kvinnor har bristande utbildning och saknar förankring på arbetsmarknaden. Det är inte heller ovanligt att en och samma man importerar flera kvinnor efter varandra.

Sverigedemokraterna anser att det är orimligt att försörjningsansvaret för övergivna utländska kvinnor läggs på skattebetalarna. Vi menar att de män som importerar kvinnor till Sverige ska ta ansvar för att försörja kvinnan. Om förhållandet spricker måste därför männen åläggas underhållsansvar för kvinnan under åtminstone en femårsperiod.

Den som värnar kvinnors intresse… helt enkelt.

Vad kan vara mer grundläggande än att slippa bli misshandlad, våldtagen och mördad?

Fakta i sammanhanget är skrämmande. Antalet våldtäkter ökar lavinartat. På 1950 talet anmäldes 400 fall. 1970 anmäldes 1700 fall, 2007 ligger på 4700 fall. Till detta kommer ett stort mörkertal, enl. BRÅ kan det verkliga talet kan vara 4 ggr. högre.

Utomhusvåldtäkter skapar en rädsla hos kvinnor att röra sig. Myndigheterna, massmedia försöker mörka sanningen om att gärningsmännen ofta har utländsk bakgrund.
Feministerna borde uppmärksamma problemet men de väljer att tiga för att ”inte spela rasisterna i händerna” om verkligheten erkändes.

Ett annat problem är hedersvåldet. Enligt feministerna är det ingen skillnad mellan våld mot kvinnorna som utövas av svenska män eller muslimska män. Skillnaden är dock att den svenska mannens våld inte är sanktionerat av omgivningen. En stor skam drabbar honom om det kommer fram vad han har gjort. Beträffande hedersvåldet är det tvärtom. Övriga i familjen drabbas av skam om de inte bestraffar kvinnan som betraktar sin kropp som sin egen.

Påfallande många invandrarflickor har ”ramlat” ned från balkongen. Det handlar om att man har kastat ned den olydiga dottern för att dö. Har sådana ”kulturer” verkligen i Sverige att göra? Feministerna besvarar frågan med tystnad.

Alla människor är lika värda, där är vi överens. Men betyder det att alla ”kulturer” är lika mycket värda? Är en kultur värdig som lemlästar och stenar kvinnor till döds i offentliga avrättningar och påbjuder omänskliga bestraffningar som vi har lämnat bakom oss sedan flera sekler?

Vill man motverka våld mot kvinnor måste man få omgivningen att ta avstånd och dessutom markera detta bestämt i lagstiftningen. Det hedersrelaterade våldet utövas av hela kollektiv och är sanktionerat av den närmaste omgivningen. Den som inte klart tar avstånd från sådana värderingar, brutalt våld och inte vågar diskutera frågan, är inte feminist.

I tider då en mer eller mindre radikalt färgad feminism breder ut sig och tränger in i och påverkar stora delar av samhällslivet är nu det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna allvarligt ifrågasatt. Starka krafter gör sitt yttersta för att förvränga och underminera denna för ett stabilt, livskraftigt och harmoniskt samhälle så viktiga institution.

De ”borgerliga” har så gott som helt gett upp eller gjort avkall på det genuint borgerliga i värdefrågor och är därmed också ett lätt offer för den kulturradikala anstormningen inspirerad och ledd av en högljudd och självsäker kader av genusvetare och allsköns demagoger utexaminerade från något av landets allt fler genuscertifierade universitet och högskolor.

Den amerikanske sociologiprofessorn David Popenoe skrev för några år sedan en intressant liten betraktelse över ett antal myter vilka länge florerat i den amerikanska debatten. Perspektivet är amerikanskt men i mångt och mycket relevant även för svenska förhållanden.
Artikeln är snarast att betrakta som ett debattinlägg än en vetenskaplig helhetsbild av forskningen på området men för den intresserade finns källhänvisningar angivna i orginalartikeln: ”The Top Ten Myths of Marriage”. Lätt att hitta på olika håll via Google.

1.  Män gynnas oproportionerligt av äktenskapet.

Tvärtemot vad tidigare och uppmärksammade rapporter säger drar både män och kvinnor nytta av äktenskapet om än på olika sätt. Både män och kvinnor lever längre och har ett lyckligare och hälsosammare liv men drar också materiell nytta av förbundet.

2.  Att få barn för det äkta paret närmare varandra och ökar den äktenskapliga lyckan.

Många studier visar att ankomsten av det första barnet medför en ökad äktenskaplig stress och driver föräldrarna längre ifrån varandra. Men, gifta par med barn har en något lägre skilsmässofrekvens än gifta par utan barn.

3. Nyckeln till ett långt och framgångsrikt äktenskap är tur och kärlek av det romantiska slaget.

Snarare än tur och kärlek är den vanligaste förklaringen gifta par ger till ett framgångsrikt äktenskap engagemang, förpliktelse, trohet, hårt arbete och kamratskap. Den lite svåröversatta engelska termen commitment är ett vanligt förekommande svar.

4. Ju mer välutbildad en kvinna är dess mindre är chansen att hon kommer att gifta sig.

Detta stämde förr i tiden men idag är förhållandet det motsatta.

5. Par som sambor innan äktenskapet har möjlighet att se hur väl “matchade” de är och kommer

därför att ha ett längre och lyckligare äktenskap.
Många studier visar på det motsatta förhållandet! Ett undantag är par som redan bestämt sig för giftermål.

6. Vi kan inte förväntas stanna i ett livslångt äktenskap då vår livslängd ökat så markant.

Den genomsnittliga livslängden har i huvudsak sin förklaring i en kraftigt sjunkande barnadödlighet och man får därför gå tillbaka väldigt långt i tiden för att detta argument skulle vara relevant. Vi gifter oss också betydligt senare nuförtiden. Hälften av alla äktenskap upplöses innan sju år förflutit.

7. Att gifta sig innebär att kvinnan utsätter sig för en större risk för våld i hemmet.

Ogifta kvinnor och speciellt kvinnor som lever i ett sambo- eller särboförhållande löper en avsevärt större risk att utsättas för våld än gifta kvinnor. Några av de förklaringar som ges till detta fenomen är att kvinnor i allmänhet undviker att gifta sig med våldsbenägna män samt att de i högre grad skiljer sig från sådana män. Gifta män har även starka sociala och ekonomiska incitament att undvika övergrepp på sina fruar.

8. Gifta par har mindre sex och ett mindre tillfredställande sexliv.

En omfattande nationell amerikansk undersökning visar på att gifta par har mer och bättre sex än ogifta par! Inte nog med att de har sex mer frekvent, gifta par njuter även mer både fysiskt och känslomässigt.

9. Ett samboförhållande är precis som ett äktenskap, det är bara pappret som “saknas”.

Sammantaget så uppvisar gifta par ett större välbefinnande ur ett hälso-, känslomässigt och materiellt perspektiv än sambopar. Sambopar uppvisar större likheter med singlar i dessa hänseenden vilket delvis förklaras av att de inte är lika motiverade och mer inriktade mot den egna “autonomin” och mindre mot partnerns välbefinnande.

10. Den höga skilsmässofrekvensen “rensar” bland olyckliga äktenskap och idag har vi fler lyckliga äktenskap än förr i tiden då man härdade ut oavsett hur illa det fungerade.
Ett flertal större undersökningar visar på att den allmänna nivån på lycka och välbefinnande inte har ökat och förmodligen minskat en aning. En del studier visar på en betydande ökning av arbetsrelaterad stress, fler äktenskapliga konflikter och mindre samvaro inom den äktenskapliga tillvaron.

Avslutningsvis några korta kommentarer kring en artikel som förstås ger upphov till en mängd följdfrågor och kan ifrågasättas på några punkter men säkert lämpar sig väl som diskussionsunderlag i vissa sammanhang.
Beträffande punkt 2 inser man lätt att det finns goda skäl för staten, det vill säga den offentliga sektorn men även det civila samhället att stödja nyblivna föräldrar där det finns ett behov.
I samband med den sista punkten kan man konstatera att det genomsnittliga äktenskapet idag enligt SCB håller ca 12 år i Sverige, en hög siffra internationellt sett, motsvarande siffra för år 1955 var 38 år!

Politik styrs av ideologier, ibland av krass pragmatism, men politik handlar mest om resursfördelning. Resurser är det alla vill ha mer av. Men resurser som inte finns går inte att fördela. Med årtionden av socialdemokratiskt maktinnehav, då medborgarna har blivit ”konsumenter” av välfärdsstatens alla förmåner, har man slutat koppla ihop fördelningen från skapandet. Medborgarna har invaggats i tron att bara de skriker efter mer förmåner och rättigheter så får de det.

Vissa grupper är mer högljudda och krävande än andra och får starkt stöd av de ”goda” politiskt korrekta ”givarna”. Dessa människor är sällan egna företagare som vet vad det innebär att dra in resurserna genom hårt arbete, risktagande, investering osv. Oftast har de löner som går från skattemedel direkt till deras konton. Aldrig hör man heller att de är särskilt givmilda och donerar sina förmögenheter till fattiga eller öppnar sina egna hem för behövande. Det är andras pengar som de är så generösa med.

Nu finns en röststark grupp som kräver rättigheter till illegala flyktingar. Begreppet flykting är inte överensstämmande med sanningen, många av dessa människor trotsar lagen och uppehåller sig illegalt i Sverige då de inte bedömts ha skyddsbehov.

I motsatsen till dessa grupper har vi ett stort antal äldre svenska kvinnor som har varit hemmafruar och inte samlat ihop några ATP-poäng. Nästan alla har i sin familj en mamma, en moster eller faster, mormor eller farmor som tillhör denna kategori. I antal är de många.

Dessa våra ”mammor” lever under mycket knappa ekonomiska förhållanden men lider i det tysta och skäms för sina behov och försöker dölja sin utsatta situation.

När dessa kvinnor var unga, i början av seklet, var livet hårt. Ofta satsade man inte på flickorna i familjen, de fick stanna hemma och delta i det hårda arbetet som livet krävde. Det lönade sig inte att klaga, bita ihop och göra rätt för sig som gällde. Det är dessa människors arbete som gjorde att Sverige undan för undan blev rikare. Resurserna fördelades sedan till flera, men alla bidrog på sitt sätt och på sin nivå.

Ju närmare vår tid vi kommer desto mer makt över dessa resurser tog politikerna. Nu är det inte mycket prat om dem som går till jobbet varje dag och tjänar ihop pengarna, nu är det politikerna som är alla gåvors givare. Vår syn på verkligheten har förändrats.

Sedan har vi matats med stora ord som jämlikhet, rättvisa. Vad betyder det egentligen? För mig är det rättvist att man får belöning i proportion till sin insats.

Många av våra pensionärer har det svårt. I mitt arbete träffar jag många, dessa fantastiska, ödmjuka människor som jag älskar. Kan inte vårt hjärta klappa lite mer också för dem? Är det ingen som vill kämpa högljutt för DERAS rättigheter?

Anna Hagwall

SD-Kvinnors Nätverk välkomnar alla nya läsare till vår omarbetade blogg. Vi hoppas att ni kommer att känna er hemma här och kommer att kommentera flitigt.

Vår förhoppning är att vi kan inleda en dialog och att ni som besöker sidan ges möjlighet att få svar på era funderingar och kommer närmare oss ideologiskt. Ett intellektuellt utbyte som bygger på ömsesidig respekt för varandras åsikter är syftet med SD-Kvinnors Nätverk.

Om du vill veta hur läget är måste du själv leta upp informationen. Alla åsikter är partiska och därför måste man lyssna på alla röster för att hitta det som känns rätt för en själv.

Vi kvinnor vill delta i samhällets utveckling och naturligtvis påverka i den riktningen som gynnar oss. Att besöka vår blogg kan vara det första steget för ett politiskt intresse.

Vi ber alla att använda vårdat språk. Argumentera gärna för din sak med respekt för andras åsikter.

Det bästa sättet att få många med sig är att vara saklig, kunnig, ödmjuk och förstås att vara en god förebild.

Lägg till SD-Kvinnors Nätverk som bokmärke, det kommer att bli ett spännande valår!

Välkomna!