Hot och hat på nätet har varit ett hett debattämne den senaste tiden. Igår publicerades följande artikel av SD-Kvinnors Hanna Wigh, Paula Bieler och Cassandra Sundin på  SVT Debatt.

Hycklande medier förringar näthatet som drbbar oss i SD

Den senaste tiden har debattvågorna gått höga om det grova näthat som riktas mot kvinnor i offentlighetens blickfång. Vi i Sverigedemokraternas kvinnoförbund SD-Kvinnor välkomnar att ämnet uppmärksammas, då det är ett problem som tillåtits pågå alltför länge i det tysta.

De aggressioner som riktas mot offentliga personer är inte bara en obehaglig upplevelse som kan ge men för den enskilt utsatta. Det är ett demokratiproblem som Sverige står inför. Det är därför ytterst beklämmande att bevittna hur flertalet debattörer utnyttjar frågan som ett politiskt slagträ genom att utpeka och anklaga ett enskilt riksdagsparti som ansvarigt för näthatet.

Ett tydligt exempel av många är hur Jan Guillou i en livesändning på Aftonbladet för några dagar sedan deklarerade att Sverigedemokratiska kvinnor inte existerar – och än mindre kan utsättas för näthat.

Vi förstår att Guillous utspel delvis gjordes för att provocera. Men frågan är om hatet i samhället minskar genom att en av landets mest upphöjda författare och krönikörer offentligt förlöjligar och hånar redan utsatta personer, så som görs mot sverigedemokratiska företrädare.

En annan uppseendeväckande detalj i den senaste tidens diskussioner kring näthat är den daterade och förlegade kvinnosyn som ständigt vädras, och som även kom upp till ytan i utfrågningen av Jan Guillou: Män är perverterade kvinnohatande förövare och kvinnor är sköra offer.

Att förenkla ett problem så mycket att det paketeras om till att handla om något annat är i sig besynnerligt. Men märkligare är hur detta resonemang frodas i ett samhälle så präglat av synen på jämställdhet mellan könen. Den frågeställningen kräver sitt eget utrymme, och tills dess nöjer vi oss med att notera det hyckleri som många ger uttryck för på området.

Näthat riktas inte bara mot ett kön eller en politisk åskådning. Det är inte heller så att de som står bakom näthatet är av ett visst kön och har en specifik politisk hemhörighet, vilket många i debatten försöker göra gällande.

”Du är rasist åhhh gumman  jag vill faktiskt slicka din svenska fitta tills du ber om mer” – Kvinnlig avsändare

”Vilka vackra barn du har. Synd att de har en jävla slyna till mamma” – Anonym avsändare

”Skäms du inte din lilla blatte? din feta griiiiiiiiiiiiiiis…..Har du blivit mobbad av invandrare förut eller? Hoppas du o din feta blonda kompis har haft en skön trekant med hunden som hon pussar på hela tiden. . .” – Kvinnlig avsändare

Citaten ovan är ordagrant hämtade ur mail vi fått, och flera av avsändarna är alltså kvinnor. Många liknande exempel finns – som SD-Kvinnor har vi själva erfarenheter av näthatet. Även vi får ta emot meddelanden där det utförligt beskrivs hur vi ska förnedras och tvingas utföra oralsex. Även vi utsätts för rasistiska skällsord med anledning av vår härkomst eller våra kärleksval i livet. Även vi har fått oräkneliga beskrivningar av hur hatarna planerar att avsluta våra liv.

Utöver det hat vi får via internet tillkommer även erfarenheter av att få hemmen vandaliserade – bland annat med raketer skjutna mot de rum där våra barn sover, mitt i natten – familjerna kartlagda och hotade, telefonsamtal och fysiska brev med hot om kroppsstyckning och att våra bröst ska stekas i smör, samt mycket mer.

Att för oss okända personer kommit fram och tittat oss i ögonen samtidigt som de utlovat våldtäkt och ond bråd död är även det erfarenheter vi gärna sluppit – men något vi tvingas uthärda för vår politiska övertygelses skull.

Det är med dessa erfarenheter i bagaget vi välkomnar uppmärksammandet av näthatet och intresserat följer ledarsidor, nyhetsreportage och twitterflöden. Det är där vi noterat hur våra erfarenheter förringats, förnekats och även hånats. Vi har väldigt svårt att tro att de debattörer som engagerat sig i frågan skulle uttrycka sig på samma sätt mot utsatta kvinnliga bloggare och journalister som Jan Guillou uttrycker sig om sverigedemokratiska företrädare.

De skulle sannolikt heller aldrig hävda att de drabbade som trätt fram och berättat om sina upplevelser iklätt sig en offerkofta och martyrroll. De dubbla måttstockar som råder blir genom detta tydligt blottlagda. Det är den verklighet vi Sverigedemokrater lever i.

Syftet med detta inlägg är inte att fiska efter sympatier. Vad vi vill är att bredda debatten om näthatet. Förhoppningsvis kan den leda fram till något konstruktivt, framför försöken att plocka politiska poäng. Frågan handlar i grunden om mycket mer än hat från anonyma skribenter på internet.

Vi behöver tala om det hot mot demokratin som uppstått i Sverige. Bristen på respekt för olika politiska åskådningar har gått så långt att förtroendevalda väljer att lämna sina uppdrag på grund av rädsla för vad de utsatts för. Att förfäras över hat riktat mot vissa men förneka, håna och ursäkta hat riktat mot andra är inget annat än hyckleri.

I förlängningen leder detta bara till att hatet eskalerar.

Länge har Sverige levt med myten om att det finns ett fint hat mot så kallade borgarbrackor. I de sammanhangen kan Sverigedemokrater samtidigt benämnas som löss eller ges andra, ännu värre epitet. Men för att komma tillrätta med näthatet måste allt hat och alla hot fördömas. Det finns inga ursäkter.

Vi SD-Kvinnor kommer aldrig rättfärdiga, acceptera eller se mellan fingrarna på hot mot våra politiska meningsmotståndare.

Idag publicerades en artikel av förbundsordförande Carina Herrstedt och förbundssekreterare Paula Bieler på Newsmill. Texten är en reaktion på den tidigare jämställdhetsministern Nyamko Sabunis utspel om lagstiftning för att få in kvinnor på höga poster inom näringslivet.

Artikeln kan ni läsa nedan, eller om ni hellre vill på Newsmill.

Jämställdhet är att värdera kvinnlighet högre

Jämställdheten i Sverige är för låg, och utvecklingen går för långsamt. Det blev Nyamko Sabunis sista utspel som jämställdhetsminister. Det recept som hon och Folkpartiet Liberalerna presenterade i lördagens DN var lagstiftning – med mål att nå en jämn könsfördelning på alla arenor. Vägen dit ska tydligen gå genom kvoter och krav på motiv bakom en annan fördelning än hälften män, hälften kvinnor.

Att stirra sig blind på siffror och könsfördelning riskerar dock att motverka sann jämställdhet. Det är ingen självklar sanning att det är förtryckande strukturer som ligger bakom en ojämn representation. Tvärtom visar flertalet forskningsstudier att ju mer välmående och fritt ett samhälle är, desto mer tenderar kvinnor och män att frivilligt välja olika karriärsvägar. Att det inte blir lika fördelning inom alla organisationer, på alla poster faller sig därför naturligt. Grundproblemet är inte olik fördelning, grundproblemet är att de klassiskt manliga karriärsvägarna ges högre status. Om en kvinna räknas som jämställd först när hon slagit sig in på den manliga marknaden, då värderar vi kvinnligheten lägre. Det, om något, är ojämställt.

Målet för jämställdhetspolitiken bör givetvis vara att alla individer värderas lika högt och bedöms lika oavsett deras kön. Kvinnor som män ska kunna söka sig till vilka kretsar de vill och förvänta sig att deras personliga egenskaper ligger till grund för hur de bemöts. Grundläggande är att alla behandlas lika.

För oss i SD-Kvinnor är det otänkbart att staten ska utforma regelverk som leder till kvotering. Att via lagboken mer eller mindre kräva lika många män som kvinnor i varje styrelse eller ledningsgrupp är inte bara ett intrång i näringslivets verksamhet, det är också en björntjänst gentemot alla kvinnor som har kompetens och vilja att för egen maskin inta positioner. När det ställs krav på en viss fördelning väcks tvivel om motiven bakom en tillsatt tjänst. När regelverk skapas för att ”hjälpa” kvinnor upp permanentas synen att kvinnor behöver hjälp för att nå toppen.

Säkerligen har vi en bit kvar innan vi når ett samhälle där ingen döms ut på grund av sitt kön. Som kvinnor aktiva i politiken har vi nog alla någon gång fått höra att vi tagit sängvägen uppåt. Men lika ofta har vi fått höra att vi nått våra positioner genom kvotering.  Bägge anklagelserna visar på en nedvärderande kvinnosyn, men den ena vägen förespråkas alltså av den kvinna som i mer än sex år varit Sveriges jämställdhetsminister.

Vägen till jämställdhet kan aldrig gå genom särbehandling. Måhända går utvecklingen långsamt, men när det handlar om att ändra attityder måste det få ta tid. Det som behövs är aktiva värdediskussioner. Den som är medveten om sina fördomar kan också kompensera för dem i sin bedömning. Via en öppen dialog och ärliga chanser för oss kvinnor att visa vad vi går för kommer det sätta sig i folksinnet att kvinnor och män är kapabla av precis vad de vill. Och om kvinnor och män sedan i olika grad hamnar i olika branscher kanske det inte är ett tecken på ojämställdhet, utan att vi helt enkelt får välja fritt och ta oss precis vart vi vill.

SD-Kvinnors Therese Borg valde att bemöta Nordberg genom att skriva en artikel. Den har nu publicerats på Newsmill, och kan läsas via denna länk eller nedan.

SD är ett parti för helt vanliga kvinnor

Idag läste jag en kolumn av Jenny Nordberg publicerad i måndagens Svenska Dagbladet. Det går inte att säga annat än att det var en av de mest surrealistiska läsupplevelser jag någonsin haft.

Varför? Jo, för att det som stod att läsa var så totalt verklighetsfrämmande att det måste ha varit ett rent konststycke att med fantasins hjälp åstadkomma dessa textrader.

Jenny Nordberg tar avstamp i en enskild sverigedemokrats fullständigt oacceptabla ord, yppade för 2,5 år sedan. Ord som av varenda en av alla hundratals sverigedemokrater jag känner, såväl kvinnor som män, har fördömts som just oacceptabla.

Trots detta låter Nordberg de oacceptabla orden utgöra grund för generalisering. Helt plötsligt är det inte frågan om vad en person sa en natt för några år sedan, utan orden får i Nordbergs surrealistiska text falskeligen vittna om ett helt partis syn på kvinnor, och på människor som är ”svarthåriga” för att använda Nordbergs egna ord.

Sverigedemokraternas kvinnosyn och syn på ”svarthåriga” jämställs i Nordbergs surrealistiska text med högerextremisters, rasisters, fascisters, och med kvinnosynen bland ”afghanska fundamentalist – skägg”. I Nordbergs surrealistiska text påstås att Sverigedemokraterna anser att kvinnor är mindre intelligenta än män, samt att kvinnor ska stanna inomhus och ta hand om sina män och föda barn istället för att förvärvsarbeta. Nordberg går till och med så långt som till att konstatera att ”SD är inget för en vanlig svensk kvinna”.

Allt detta skriver Nordberg alltså utifrån några ord som enligt varenda sverigedemokrat jag känner är oacceptabla, och jag kan för egen del bara konstatera att Nordberg har helt fel. Fel, fel, fel.

Sverigedemokraterna är ett parti som värnar kvinnors rättigheter i allra högsta grad. Både SD och SD-Kvinnor står för lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor. Partiet förespråkar valfrihet inom familjepolitiken för att kvinnor och män ska kunna välja hur de vill leva sina liv för att må bra, och visar stark tilltro till kvinnors kompetens, styrka och förmåga att ta eget ansvar genom att säga nej till kränkande och offerstämplande positiv särbehandling av kvinnor. SD och SD-Kvinnor jobbar för att både kvinnor som män ska uppleva förbättrad trygghet såväl i hemmet som i det offentliga rummet, och vill lägga extra fokus på att hjälpa de som idag är mest utsatta i samhället.

Både SD och SD-Kvinnor förespråkar, vilket Nordberg nämner men väljer att vinkla för att falskeligen belägga oss med tvivelaktiga åsikter, en mängd åtgärder för att hjälpa de som faller offer för hedersrelaterade brott.

I mina ögon är SD därmed, mer än något annat parti, verkligen ett parti för vanliga svenska kvinnor. Partiet har den politik som många kvinnor, även de kvinnor som invandrat till Sverige eller som är andra generationens invandrare, har saknat i så många år. SD är i dagsläget det enda parti som på allvar står upp för kvinnors rätt till valfrihet, för kvinnors rätt att bli tagna på allvar och respekterade, samt för kvinnors rätt att känna sig trygga. SD är också de enda som står upp för även invandrade kvinnors rättigheter när till och med feministerna sviker.

Tyvärr förmår Nordberg tydligen inte se detta. Kanske för att hon inte valt att på allvar sätta sig in i det hon skriver om utan istället verkar se det som viktigare att sitta framför datorskärmen och plita ner surrealistiska texter i vilka människor födda i andra länder än Sverige klassificeras som ”svarthåriga” eller som ”afghanska fundamentalist – skägg”. Det är inte utan att jag, med avseende på hennes val av i mina ögon oacceptabla ord, undrar hur det egentligen står till med Nordbergs egen människosyn, och framförallt med hennes syn på människor med ursprung utanför Sveriges gränser.

Det enda i Nordbergs text som faktiskt kan spåras tillbaka till verkligheten utan att ha belagts med alltför grova vinklingar och lögner är det som hon skriver om att ”inskränka den svenska aborträtten”. För jodå, det stämmer att SD-Kvinnor vill se en utredning av hur långt in i graviditeten abort ska kunna beviljas. Detta för att det idag finns fullt livsdugliga foster som aborteras sent i graviditeten, och det även när det inte föreligger risk för moderns liv och hälsa.

SD-Kvinnor vill också att gränsen för fri abort sänks till vecka tolv, samma gräns som råder i våra grannländer, och att det därefter ska vara möjligt att göra abort med tillstånd från Socialstyrelsen. Det ofödda barnet är en unik individ vars rätt att leva måste vägas mot föräldrarnas önskan att slippa bli föräldrar, med alltmer tyngd för varje graviditetsvecka som går. Dessutom ökar risken för komplikationer ju längre gången graviditeten är. De aborter som utförs efter den tolfte graviditetsveckan är betydligt mer smärtfyllda, komplicerade och utdragna än de som sker tidigare.

SD-Kvinnor står däremot inte bakom några förslag om att införa böter för abort. Absolut inte.

Nordberg kallar alltså detta för att inskränka aborträtten, och så kan man välja att uttrycka det. Själv vill jag snarare kalla det för att värna bibehållen aborträtt, dock med ökad hänsyn tagen till det ofödda barnets rätt till sitt liv.

Avslutningsvis ger jag Nordberg bakläxa. Läs på, ordentligt, om vad SD och SD-Kvinnor står för, innan nästa kolumn om oss författas. Se också till att inte generalisera mer än vad det statistiska underlaget (en person i detta fall) medger. Denna gång blev det nämligen inget annat än ett underkänt i betyg, på grund av såväl grova faktafel som allvarliga metodikfel.

Therese Borg

Anmälningsplikt kan hjälpa hedersoffer

Inger Stark (V) påstår i en debattartikel att vårt förslag om en utredning i syfte att ta fram en lagstiftning där även de som uppmuntrar eller tyst stödjer hedersförtryck och våld ska kunna dömas är verklighetsfrämmande och rättsvidrigt.

Starks reaktion är märklig. För det första föreslår vi en utredning om detta, vi påstår inte att vi har alla svar idag. För det andra är detta ett i en rad av förslag, som ska ses som en helhet. Andra punkter i vårt åtgärdsprogram underlättar bedömningen av skuldfrågan. För det tredje finns redan idag en viss möjlighet att döma personer som väljer att inte avslöja vissa brott. En utredning skulle visa på möjligheter och svårigheter att vidga skuldbegreppet ytterligare. Är man något sådär insatt i hedersproblematiken vet man att hedersbrott ofta utförs kollektivt.

Så här lyder 23 kap. Brottsbalken idag:

Dock finns följande förbehåll: ”…när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste…”

Så om man ser ett sådant hedersbrott och det finns fara för en själv eller ens närmaste så innefattas man inte av skyldigheten att anmäla brott. Detta betyder att det enda som är verklighetsfrämmande är Starks ovilja att ta tag i grundproblemen och det enda som är rättsvidrigt är hennes försök att avlasta varje förövare dennes skuld. Tyvärr verkar det vara så att det tar lång tid för denna gamla hederskultur att avta när man immigrerar. Där måste samhället vara tydligare än idag med krav på förändring.

Hur kan vi då hjälpa till? Jo genom att uppmärksamma den grundläggande problematiken och vidtaga åtgärder utan att krampaktigt hålla fast vid mångkultur. Titta bara på en kommun som Jönköping, där man har haft en överenskommelse som har funnits sedan 1994 men åtgärdades först efter en anmälan till Skolinspektionen av föreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”. Föreningen ansåg att avtalet legitimerar våld, förtryck och kontroll av de muslimska barnen och att skolan inte ska bidra till religiösa värderingar.

Barn från vissa kulturer behandlas inte som andra barn. Exempelvis får flickor duscha med underkläder på (trosor och linne), simundervisningen för flickor ska hållas av kvinnlig lärare och under ramadan kan barn bli entledigande från idrotten då fastan gjort dem trötta. Nu kan jag glädjas åt att denna överenskommelse blivit riven då kommunen har blivit anmäld till skolinspektionen.

Men i debatten ställer jag mig frågande hur en kommun som Jönköping kunde teckna en sådan överenskommelse samtidigt som man skapade ett stödmaterial tillsammans med brottsofferjouren om att bekämpa förtryck och våld i hederns namn. Både detta stödmaterial som skapades i kommunen 2006, och en hel del punkter i barnkonventionen står i motsats till överenskommelsen med muslimska föreningen. En sak är säker, hade övriga fullmäktigeledamoter, inkl. Vänsterpartiet, lyssnat till oss Sverigedemokrater hade de klarat sig undan skandalen.

Kulturen förändras över tid säger Inger Stark i sin artikel, jo visst gör den det och vår kultur har visst influenser från andra länder, en del har vi slopat andra har vi tagit till oss. Problemet är ändå det jag skrev inledningsvis att man vid migration behåller gamla oönskade sedvänjor. Det förvärras av ett okritiskt bejakande av mångkultur från sju partier.

Assimilation är när minoriteter i ett samhälle anpassar sig till majoritetens kultur, språk och värderingar. Historiskt har de flesta invandrare till USA assimilerats och anammat engelskan och det amerikanska levnadssättet. Detta tycker vi inte är något konstigt då det har fungerat även i Sverige innan den nya integrationspolitiken satte igång med verkningslösa och ofantligt dyra projekt.

Vi menar helt enkelt att man ska ta seden dit man kommer, sedan om personerna vill bevara sin ursprungskultur får det inte ske på bekostnad av att unga människor faller offer för hederskultur eller dylikt.

En annan problematik med den ansvarslösa invandringspolitiken är att vi inte har rätta verktyg eller kunskap om hur vi ska bemöta offren för hedersproblematik. Hur ska vi kunna hjälpa invandrarbarn som lever under förtryck och hot när regelverket är sådant att man inte får informera polis och sociala myndigheter?  Samhället är alltså valhänt. Det indikeras vidare av att polisen ibland anser att det är bättre att inte utkräva ansvar för hedersbrott eftersom det kan förvärra situationen för offren. Det är mycket frustrerande  De så kallade ”Balkongflickorna” är polisen väl medveten om men även där är de handfallna, för de vet att det inte kommer att finnas någon i kollektivet som berättar sanningen.

På samma sätt ser det ut i andra delar av det offentliga samhället. När ett barn t.ex. i grundskolan råkar nämna att  ”pappa brukar slå min syster” då har skolan plikt att anmäla detta, rektorn meddelar socialförvaltning som kontaktar polis och barnet förhörs. Åklagaren vet redan att barnet kommer att säga att allt var en lögn, efter påtryckningar ifrån familjen. Här väljer många åklagare att inte väcka åtal. En lösning som kan underlätta för offret är att alltid ha förrättningar inom lykta dörrar vilket inte är fallet idag.

Inger Stark säger att man inte kan stämpla en hel grupp men hävdar i samma mening att det är i vissa grupper som förtrycket finns. Hon motsäger sig själv och visar att mycket av de åsikter som uttrycks av henne bara är tom retorik.

Vi slutar aldrig upp vår kamp för att hjälpa hederskulturens offer!

Kristina Winberg

Paula Bielers artikel finns att läsa nedan, eller förstås på Newsmill.

Vi i SD kommer inte tystna i hedersfrågan

Nyligen publicerades en artikel av Bahareh Andersson som förmodat svar till SD-kvinnors Carina Herrstedt och Therese Borg. Uppenbart är dock att Andersson inte läst den text som mina kollegor skrivit, än mindre det program mot hedersrelaterat våld och förtryck som vi i SD-kvinnor tagit fram. Hade hon gjort det hade hon nämligen vetat att vi presenterar flera konkreta åtgärder och förslag på ändringar i system, lagar och värdearbete.

Som exempel kan nämnas att vi kräver lagändringar som omöjliggör äktenskap för minderåriga (idag beviljas undantag) och inte erkänner äktenskap som förrättats utomlands under omständigheter som inte är godkända enligt svensk lagstiftning. Vi föreslår inrättandet av jourverksamhet inriktad på att hjälpa hederskulturers offer, likt det finns kvinno- och mansjourer.

Vi föreslår en utredning i syfte att ta fram en lagstiftning där även de som uppmuntrar eller tyst stödjer hedersförtryck och –våld kan dömas för den skada de åsamkat offret. Vi vill också se fördjupade dialoger med religiösa och etniska föreningar och ett utvecklat föräldrastöd riktat till föräldrar med bakgrund i hederskulturer för att förankra den svenska värdegrunden gällande individuella rättigheter, jämställdhet och jämlikhet.

Enligt Andersson är den självklara åtgärden ”att sätta igång en integrationspolitik som når fram”. Hur detta ska ske eller vad den ska innehålla säger hon, till skillnad från oss, ingenting om. En annan lösning är att öka invandringen. Åter missar hon dock att förklara hur detta skulle hjälpa mot hedersproblematik, den ökade invandringen motiveras enligt henne med att den ger ett ”levande och även för många svenskar spännande mångkulturellt samhälle”och att Sverige är så folktomt att ”utebliven invandring skulle ställa till med allvarliga problem”.

Att den stora invandringen till Sverige förändrat vårt samhälle i grunden är något jag kan hålla med om. Det svenska samhället och den svenska kulturen får dagligen ge vika för det nya mångkulturella idealet och det är i mångkulturens och toleransens namn de undantag från regelverk görs som ger plats för hederskulturers etablerande i Sverige. När samhället i mångkulturens namn accepterar att vissa ungdomar inte deltar i undervisningsmoment, när samhället accepterar att kvinnor döljs under sjok av tyg och när samhället beviljar bidrag till organisationer som fysiskt skiljer män och kvinnor åt – då lämnas utrymmet fritt för hederskulturer.

Det grövsta misstaget i Anderssons artikel kommer dock tidigt, och handlar om synen på assimilation. När SD-kvinnor talar om behovet av en omställning från integrations- till assimilationspolitik menar vi att fokus måste flyttas från hur vi skapar ett nytt samhälle där grupper lever separat baserat på vilken kultur de har sin bakgrund i till hur vi möjliggör att invandrare blir en del av det svenska samhället. Det handlar minst lika mycket om att klargöra lagar och regler i vårt samhälle som om att stärka och lyfta den egna kulturen, både för att visa hur vi lever här och för att visa varför vårt sätt att leva är värt att uppskatta.

På så sätt välkomnas nya medborgare in i det svenska samhället. Det handlar om att den enskilda individen – inte hela folkgrupper – ska ges möjlighet och incitament att omfamna och ta till sig det svenska, något som i högsta grad är möjligt.

På det stora hela är det anmärkningsvärt hur Bahareh Andersson ondgör sig över ett åtgärdsprogram hon omöjligtvis kan ha läst. I stället för att kommentera de konkreta förslag vi presenterat gör hon exakt det hon anklagar andra för att göra – stoppar diskussionen genom att varna för rasism och hat.

Samtidigt är den enda lösning hon själv presenterar ”bättre integration”. Men ett rätt kan jag ändå ge henne. Först den dag de hederskulturella normerna är utslängda ur vårt land kommer vi i SD-Kvinnor sluta tala om heder.

Paula Bieler

Vi ansåg att ett bemötande var på sin plats, och författade därmed ett svar. Idag publicerades det på Newsmill och kan läsas här. Eller nedan.

Minskad invandring krävs för att få bukt med hederskultur

För ett antal dagar sedan skrev Gudrun Schyman en debattartikel i vilken hon menade att ”SD kidnappar hedersfrågan för att begränsa invandringen”.

Ett sådant uttalande visar på en väldigt underlig inställning till hur jämställdheten i Sverige ska förbättras, och på en bristande insikt i vad som gör att så oerhört många personer i Sverige lever under hedersförtryck.

Genom att anklaga SD för att kidnappa hedersfrågan visar Gudrun Schyman att hon anser att det är en problematik som bara angår vissa personer. Hon verkar anse att ett av vår tids stora samhällsproblem är något som vissa grupperingar i samhället ska ha monopol på och som andra ska strunta i, och förringar därmed det faktum att hennes eget sätt att förklara hedersproblematik utelämnar ett antal viktiga faktorer som är ett måste att ta hänsyn till om det ska gå att hjälpa hederskulturens offer.

En mycket viktig sådan faktor är den kulturella skillnaden mellan olika länder. Denna skillnad förnekar Gudrun Schyman helt och hållet genom att hävda att hedersproblematiken enbart beror på patriarkala strukturer.

Det stämmer att patriarkala strukturer är en del av orsaken. Men de är långt ifrån den enda orsaken. Patriarkala strukturer har vi nämligen haft även i Sverige under oerhört lång tid, men det har inte resulterat i hedersproblematik.

Av detta kan det bara dras en enda slutsats, och det är att det måste finnas någon annan faktor än patriarkatet som är avgörande för hederskulturens vara eller icke vara. För oss i SD-Kvinnor är det uppenbart vilken denna faktor är. Den består i olika kulturers skilda synsätt på kollektivism kontra individualism.

Gudrun Schyman får gärna fortsätta hävda att SD kidnappar hedersfrågan i syfte att begränsa invandringen, om det är vad hon tror. Dock är vi många som vet att det i verkligheten förhåller sig på ett helt annat sätt.

Medan Gudrun Schyman och många andra av dagens så kallade feminister försöker tysta oliktänkande genom att svartmåla dem och samtidigt blundar för faktorer som måste tas i beaktande för att komma till rätta med hedersproblematiken ser vi i SD-Kvinnor med öppna ögon på problematiken, beaktar alla bakomliggande faktorer, och föreslår med dessa som grund konkreta åtgärder i syfte att verkligen kunna hjälpa hederskulturens offer.

Dessa åtgärder, 32 till antalet, finns i det åtgärdsprogram som SD-Kvinnor arbetat fram i samråd med SD och offer för hederskulturen. Ingen av åtgärderna handlar så som Gudrun Schyman antyder om att begränsa invandringen, och det beror på att de personer som idag redan lever i Sverige och utsätts för hedersförtryck och hedersvåld knappast kan hjälpas konkret i sin vardag i detta nu genom en framtida begränsad invandring. På sikt kan de hjälpas av en minskad invandring, men inte tillräckligt snabbt.

Dock finns det en stark koppling mellan en alltför hög invandring och den allt större förekomsten av hedersproblematik i landet, och det måste vi förhålla oss till. När invandrings – och integrationspolitiken så som idag leder till att en alltför stor andel av alla invandrare lever enligt sina hemländers normer och värderingar i utanförskapsområden, istället för att bli en del av majoritetssamhället, blir en ökande hedersproblematik en ofrånkomlig följd.

Det innebär att en minskad invandring i kombination med en omställning från integrations – till assimilationspolitik är en förutsättning för att Sverige på sikt ska kunna motverka att fler människor i Sverige faller offer för hederskulturen. En minskad invandring i kombination med en omställning från integrations – till assimilationspolitik är därmed också en förutsättning för att Sverige på sikt ska kunna leva upp till de högt uppsatta jämställdhetsmålen och till deklarerandet av alla människors lika värde.

]]> http://sdkvinnor.se/2012/10/08/atgardsprogram-mot-hedersproblematik-lagt-som-motion-i-riksdagen/feed/ 0 http://sdkvinnor.se/2012/08/24/sd-kvinnor-anordnade-forelasning-om-hedersvald/ http://sdkvinnor.se/2012/08/24/sd-kvinnor-anordnade-forelasning-om-hedersvald/#comments Fri, 24 Aug 2012 07:23:37 +0000 Edward http://sdkvinnor.se/?p=1238 Den 6 augusti anordnade SD-Kvinnor en föreläsning om hedersvåld i Folkets Hus, Söderhamn.

Föreläsaren Nasrin Sjögren bjöd på en personlig, genuin och mycket gripande berättelse om sina egna erfarenheter av hederskulturen.

Att lämna ut så stor del av sig själv och sina upplevelser som Nasrin gjorde under föreläsningen är verkligen storsint, och alla som var där för att lyssna blev starkt berörda av hennes berättelse.

Föreläsaren Nasrin Sjögren

Det har nu gått lite drygt en vecka sedan SD-kvinnor presenterade de 32 åtgärdsförslag som tagits fram i arbetet med den kampanj mot hedersförtryck som förbundet lanserade tidigare i vår. Idag släpper vi hela åtgärdsprogrammet. Det kan laddas ner i pdf-format här: Förtryck i hederns namn – åtgärdsprogram .

Programmet har utvecklats i dialog med offer för hedersförtryck och är baserat på såväl deras erfarenheter och synpunkter som den information som framkommit i olika utredningar och studier.

Det är skrämmande att se hur ett land som Sverige, där ett aktivt och framgångsrikt arbete under lång tid har verkat för jämställdhet, jämlikhet och ett erkänt människovärde, nu på nytt ser värderingar av de slag som utgör basen i hederskulturer breda ut sig. Det är än mer skrämmande att se hur de som påstår sig leda jämställdhetsarbetet tycks blunda för dessa steg bakåt.

SD-kvinnor har satt ner foten och tagit ställning för vad vi anser är dagens viktigaste jämställdhetsfråga i Sverige.
Vad är viktigast för dig?

Presskonferensen då kampanjen lanserades kan ses här.
Carina Herrstedt och Therese Borgs artikel om hedersproblematik kan ni läsa här.
Åtgärdsprogrammets 32 punkter återfinns här.