Jämställdhet och genus

Jämställdhet ska gälla för alla kvinnor.

2011/11/16 20:45

Jag brukar försöka undvika att vara personlig när jag skriver artiklar. Men den här gången gör jag ett undantag. Anledningen är att jag tänker skriva om mina personliga erfarenheter av jämställdhet kopplat till kultur och religion.

Inte nog med att jag tänker vara personlig, jag tänker dessutom återge en händelse som inte går att generalisera utifrån. Men det gör inte att det jag berättar är mindre sant. Det gäller bara att minnas att det inte är hela sanningen. Och det gäller att minnas att när det gäller att stå upp för jämställdhet och allas lika värde så spelar det ingen roll om det jag berättar rör ett fåtal eller flertal kvinnor. Så länge en enda kvinna förnekas sina rättigheter finns all anledning att reagera, och framförallt agera.

För inte så länge sedan jobbade jag som lärare inom kommunal vuxenutbildning. En majoritet av mina elever hade invandrarbakgrund och många av dem var kvinnor som jag i många fall fick en väldigt nära relation till, på gott och ont. Gott, för att de berikade mitt liv genom att vara de underbara personer de var. Och ont, genom att ibland få mitt hjärta att blöda mer än vad jag kunde stå ut med.

Jag kommer aldrig att glömma den dagen då jag för första gången blev varse att det jag tidigare avfärdat som fördomar visade sig vara en tragisk verklighet. Det var under en vanlig lektion, där eleverna presenterade sina grupparbeten och bestämde ämnen för diskussionerna i klassen. En grupp berättade om skilda synsätt på abort i olika kulturer. Under den efterföljande diskussionen tog en ung kvinna ordet, och berättade om synen på abort i hennes kultur, som var islamsk. Hon berättade att abort inte är tillåtet, och nyfikna frågor ställdes.

”Men, om ni blir våldtagna, får ni inte göra abort då?”

Jo, i så fall brukar abort beviljas, var svaret.

”Om ni blir våldtagna av era egna män då, är abort tillåtet då?”

Det blev så tyst i rummet att vi kunde höra en knappnål falla. Sedan kom det svar som åtföljdes av instämmande nickningar från samtliga muslimska kvinnorna i rummet, och som fick mig att känna ett enormt behov av att gråta.

”Våldtäkt inom äktenskapet… det finns inte hos oss. Om sådant händer, om man inte kommer överens, så får man be om skilsmässa.”

Den kvällen var jag förkrossad när jag kom hem. Jag tänkte på den feministiska kamp som pågått så länge i Sverige för kvinnors rättigheter. Paralleller drogs i mina tankar mellan detta med att kalla våldtäkt för att ”inte komma överens” och vår tidigare benämning på kvinnomisshandel i nära relationer. Så kallade ”lägenhetsbråk”. Jag tänkte på när det på 60-talet för första gången i Sverige blev straffbart för en man att våldta sin egen fru, och insåg att dessa kvinnor levde i en kultur som ännu inte nått dit, trots att vi alla lever i samma land.

Det här är bara en enda av alla de händelser jag skulle kunna återge. Men jag har inte tillräckligt många tecken till mitt förfogande. Istället tänker jag låta denna händelse exemplifiera hur det står till med jämställdheten i Sverige, och påpeka hur förbannad jag är.

Förbannad för att detta kvinnoförtryck nonchaleras av alla de styrande politiker som menar att vi ska visa tolerans när kvinnor av hänsyn till mäns krav tvingas ta del av undervisning sittande dolda bakom skärmar. Jag är förbannad för att politiker i jämställda Sverige menar att det är tolerans när kvinnor behöver separata badtider för att få lära sig simma. Som menar att det är tolerans när unga kvinnor på grund av förtryckande och våldsam hederskultur är tvungna att sticka sig själva i slidan med en nål för att framkalla blödning vid det första samlaget. Och än mer förbannad blir jag när det tolereras att islamsk familjerätt på sina håll praktiseras parallellt med vår svenska lagstiftning.

För säg mig, hur stor är chansen att en kvinna som våldtas av sin egen man beviljas skilsmässa med detta som grund, när bedömningen görs utifrån islamsk familjerätt som förnekar förekomsten av våldtäkt inom äktenskapet? Och säg mig en sak till. Var är alla dessa människor som predikar allas lika värde och hävdar att vi inte ska göra skillnad på människor? Var är de när dessa kvinnor sviks och behandlas som en andra klassens människor?

Hos sjuklövern verkar de tyvärr inte finnas. Men hos oss i SD-Kvinnor finns de. Vi står för sann jämställdhet för alla, utan undantag. För oss har alla kvinnor lika stort värde, alldeles oavsett i vilket land de råkat födas. Vår kamp för kvinnors rättigheter inkluderar alla kvinnor, inte bara vissa utvalda.

För SD-Kvinnor

Therese Borg

Publicerad i SD-Kuriren, nummer 96.

Intervju med Therese Borg

2011/11/04 00:32

Idag publicerades en intervju med Therese Borg i Nöjesguiden. I samma artikel publicerades också en intervju med statsvetaren Mats Lindberg, som gav prov på ganska omfattande okunskap när det gäller vår jämställdhets – och familjepolitik. Han lyckades med konststycket att tillskriva SD-Kvinnor åsikter som Therese i intervjun tydligt redovisade att förbundet inte har.  Hela artikeln kan läsas här. Vill ni hellre bara läsa intervjun så finns den nedan.

 

Vilka är de viktigaste frågor SD-Kvinnor driver?
– Allt som hamnar inom våra tre fokusområden anser vi är viktigt att jobba med, inget är egentligen mer prioriterat än något annat. Men vi kan inte göra allt samtidigt utan har valt att fokusera på en fråga åt gången. Sedan vi startade i juni har vi bara hunnit med en enda större kampanj och den handlade om sänkta gränser för sen och fri abort. Just nu är vi igång och jobbar med några frågor inom jämställdhet, exempelvis kvotering och genuspedagogik, men det har ännu inte resulterat i någon större kampanj.

Ni vill ta bort de SGI-dagar i föräldraförsäkringen som är vikta åt den ena föräldern och åter låta det bli möjligt för den ena föräldern att ta ut alla dagar. Hur tänker ni om det, ska mammor vara hemma ännu längre och ta de ekonomiska konsekvenserna själva?
– Vi anser som sagt att det ska vara upp till varje familj att själv bestämma hur man bäst får ihop livspusslet. Om det i vissa fall betyder att antingen mannen eller kvinnan tar ut alla dagar och den andra föräldern inte tar ut några alls, får vi lita på att det var ett beslut som passade bäst för just den familjen. I frågan insinueras dock att vi skulle mena att just kvinnorna ska ta ut alla dagar, men det har vi aldrig förespråkat. Det kan lika gärna vara mannen som tar ut alla dagar. I det lägger vi ingen värdering, så länge barnet och föräldrarna känner sig nöjda med situationen.

Vem ska betala för alla hemmafruar? Alla som har arbetat deltid vet att det inte blir kul på ålderns höst. Kanske vill ni förändra möjligheterna även här?
– Vem har pratat om hemmafruar? Vi ser lika gärna hemmapappor. Återigen är det upp till varje familj att bestämma om båda eller bara den ena ska förvärvsarbeta, och vem som ska stanna hemma med barnen såväl under de första 1–1,5 åren som eventuellt senare. På sikt vill vi också som jag tidigare nämnt arbeta fram ett system som är rättvist och som fler kan ta del av. Med rättvist avser jag att man inte ska behöva drabbas ekonomiskt på lång sikt för att man väljer att ta hand om sina egna barn. Det ska alltså inte behöva resultera i en dålig pension. Överlag anser vi att omsorgen om de egna barnen måste värderas högre än idag, då all den kärlek och all den tid vi ger till våra barn är den viktigaste framtidsinvestering vi någonsin kan göra.

Varför tror du att ni är så få kvinnor i SD?
– Det är svårt att veta säkert. Dock tror jag att en bidragande orsak är den starka hotbild som drabbar många i vårt parti. Som kvinna är man extra utsatt, då hoten ofta antar en sexuell karaktär. Vetskapen om detta kan ha en avskräckande effekt. Ett annat skäl kan vara att vi inte lyckats nå ut med vårt budskap, och det är något som vi nu försöker råda bot på. SD har en kvinnovänlig politik, men den måste lyftas fram i högre utsträckning. Där ser vi i SD-Kvinnor att vi har en viktig funktion. I media har SD ofta anklagats för att vara ett ”kvinnofientligt” parti och det har säkerligen skrämt bort många kvinnor från att gå med i partiet. Vi i kvinnoförbundet ser det nu som en del av vår uppgift att slå hål på denna myt och visa hur osann den är.

Ni menar att det svenska jämställdhetsarbetet ”går över styr”. Hur menar ni då?
– Det vi menar är att man kommit att sträva efter likriktning istället för acceptans för olikheter. Det sker ett skuldbeläggande av de som uppför sig ”typiskt” manligt eller kvinnligt, det ges hela tiden signaler om att man måste uppföra sig omanligt och okvinnligt för att vara accepterad. Det gör inte att varken kvinnor eller män känner sig mer trygga med vilka de är och det gör sannerligen inte att våra barn och ungdomar växer upp till starka och trygga individer som har gott självförtroende och vågar satsa på det som känns rätt för dem.

Ska vi få ett jämställt samhälle i vilket alla individer ges möjlighet att utvecklas utifrån sin fulla potential måste samhället sluta komma med pekpinnar om hur en man eller kvinna bör uppföra sig. Hur kan man fördöma att kvinnor förr förväntades ta hand om barn och hushåll, för att sedan byta ut denna förväntan mot en annan förväntan? Nämligen att kvinnor ska sluta ta hand om barn och hushåll och istället bli bilmekaniker och tekniker? I båda fallen sker ju ett fördömande av individen när denna gör det som är oönskat enligt den senaste normen.

SD är emot genuspedagogik och kvotering. Är det inte viktigt att fler kvinnor blir chefer till exempel?
–Vi i SD-Kvinnor ser gärna att fler kvinnor blir chefer om de vill bli det. Men vi är också övertygade om att de kvinnor som satsar på att bli chefer är tillräckligt kompetenta för att kunna bli det utan positiv särbehandling i form av kvotering. Det är en enkel fråga om kvinnosyn. Ser man ner på kvinnor och anser att de är svaga offer för strukturer så förespråkar man säkert positiv särbehandling. Vi i SD-Kvinnor däremot ser det som ett hån att kvinnor ska ges positiv särbehandling. Det ger en signal till hela samhället om att kvinnor inte kan själva, och förstärker istället för att försvaga de patriarkala strukturer som så länge motarbetats. Vi vet att kvinnor är minst lika kompetenta som män och allt vi behöver göra för att få fler kvinnor i chefspositioner är att stödja kvinnor i deras tro på sig själva. Då kommer de att ta sig dit av egen kraft.

Många menar ju att kvotering av män till vissa yrken har pågått så länge man kan minnas?
–Det har jag aldrig hört. Om du inte menar att vi haft en patriarkal struktur som med automatik premierat män framför kvinnor. För så har det ju varit. Men som det brukar sägas, två fel blir inte ett rätt. Om man tidigare diskriminerat kvinnor så blir ju inget rätt av att idag istället diskriminera män. Rätt blir det bara om all diskriminering upphör från och med nu. Och då måste vi säga nej till kvotering, eftersom detta i praktiken innebär att vissa får stå undan på grund av sådant som kön eller etnicitet.

Hur ska samhället bli jämställt om man inte fattar politiska beslut som främjar jämställdhet?
–Det är klart att vi måste fatta politiska beslut som främjar jämställdhet, något annat har det aldrig varit tal om från vår sida vilket du får det att låta som genom den fråga du ställer. Att arbeta politiskt för bland annat ett jämställt samhälle är ju det som är själva syftet med vårt arbete i SD-Kvinnor. Vi vill arbeta för politiska beslut som främjar en sann jämställdhet. Sen väljer vi inte alltid att gå samma väg som alla andra partier för att uppnå jämställdhet, men det måste väl ses som positivt att man kan föreslå olika vägar för att uppnå samma mål.

Jag försöker att få svar på vilka eventuella politiska åtgärder som Sverigedemokraterna kan tänkas föreslå för en ökad jämställdhet men Therese vill inte spekulera i det.

Kvinnor och män arbetar lika mycket om man slår ihop obetalt och betalt arbete. Men kvinnor gör ju mycket mer arbete hemma obetalt. Att mannen jobbar lika mycket är ju en liten tröst för kvinnor som sliter ut sig med tvätt, barn, matlagning och städning. Är inte det ett problem?
– Vilken lustig fråga. Klart att det är en liten tröst för kvinnor som sliter ut sig i hemmet att mannen jobbar lika mycket. Men vänd på det. För männen som sliter ut sig på jobbet är det säkert en lika klen tröst att kvinnan jobbar lika mycket. Problemet är att någon alls ska behöva slita ut sig. Det är det stora problemet.

Och därmed hamnar vi i detta med att få ihop livspusslet. Där krävs en mångfald med alternativ för att det ska gå att lösa familjens situation på allra bästa sätt. Dessutom måste det vara upp till varje individ att ta ansvar för sin egen livssituation. Den man som vill förvärvsarbeta mindre för att istället sköta barn och hushåll i högre utsträckning får ta upp det med sin fru/sambo och diskutera sig fram till en lösning som passar båda. På samma sätt får den kvinna som vill lägga mindre tid på barn och hushåll och mer på förvärvsarbete ta upp det med sin man/sambo och diskutera sig fram till en lösning som passar båda.

I de fall det inte går att finna en lösning får det vara upp till de berörda att avgöra om de ska fortsätta leva ihop och vara missnöjda med situationen, eller om de istället bör separera. Detta är val som vuxna och ansvarstagande människor bör kunna göra utan att staten ska lägga sig i. Är man missnöjd så måste man kunna säga ifrån.

”Övergrepp mot barns identitet” säger Hanna Wigh, ledamot i SD-kvinnor, om genuspedagogik. Övergrepp är ganska extremt uttryckt?
–Det tycker jag inte. Det extrema ligger i att bedriva en pedagogik som syftar till att ta bort barnens rätt till en trygg identitetsutveckling. När ord så som han och hon ersätts med hen, när barn uppmuntras att bete sig tvärt emot det typiskt kvinnliga och manliga istället för att möta acceptans för de individer de är, så är vi ute på farliga vägar. Detta är att experimentera med barnens identitets-utveckling, det är att sätta den normala socialiseringsprocessen ur spel, och vad som kan komma att bli följderna har vi ännu inte sett. Övergrepp anser jag är en passande beskrivning på en extrem form av pedagogik.

Ni vill både begränsa effekterna av könsrollerna och samtidigt behålla dem. Hur ska könsrollerna förändras tycker ni?
–Vi vill se en ökad acceptans för individuella olikheter, att ingen ska behöva känna sig intvingad i en stereotyp könsroll. Men för att åstadkomma det måste förändringen komma från de berörda individerna, inte som en doktrin uppifrån. Vi som är vuxna måste reflektera över hur vi bemöter varandra och våra barn, undvika att fördöma andra människor för att de avviker något från det som förväntas. Men vi ska inte tvinga fram förändrade könsroller genom att vända på dem, eller genom att försöka ta bort dem helt och hållet. Det ökar inte acceptansen för olikheter utan ersätter en begränsande stereotyp med en annan.

SD-Kvinnor föreläste i Partille

2011/10/10 21:29

Lördagen den 8 oktober höll SD Partille öppet hus, och gästades då av Hanna Wigh och Therese Borg som föreläste om SD-Kvinnors politik. Det var ett mycket trevligt och välordnat evenemang som lockade 45 åhörare. Föreläsningarna kan ses på YouTube här (Therese) och här (Hanna), och en del foton från dagen kan ses nedan.

 

 

 

 

Förtryck i jämställdhetens namn

2011/10/08 19:10

I hela vårt avlånga land pågår idag ett intensivt jämställdhetsarbete. Genom jämställdhetsintegrering inom så gott som all offentlig verksamhet försöker man motverka att kvinnor och män begränsas i sina möjligheter på grund av stereotypa könsroller.

Det är bra! Självklart vill vi att varje individ, oavsett kön, ska ges möjlighet att rå över sitt liv och göra sina egna val utifrån de egna livsdrömmarna, utan att fördömas för de val som kanske bryter mot normen. Självklart ska inte Kalle fördömas eller få sin ”manlighet” ifrågasatt om han leker med dockor eller gråter när han är ledsen. Inte heller ska Lisa fördömas eller kallas för en ”pojkflicka” om hon leker med verktyg eller föredrar säckiga jeans och en sladdrig t-shirt framför obekväma men söta klänningar. Självklart ska kvinnor och män ha samma rätt till makt, fritid och till en egen ekonomi. Alla former av psykiskt, fysiskt och sexualiserat våld, som utan tvivel begränsar individens möjlighet att rå över sitt eget liv och sin fysiska integritet, ska alltid motverkas, vare sig den drabbade är kvinna eller man.

Om detta är nog de allra flesta eniga. Målsättningarna med jämställdhetsarbetet är goda, det råder inga tvivel om den saken. Tvivlen väcks däremot när vägen till att uppnå målen studeras i detalj. De väcks när det uppdagas att vägen som slagits an inte alls leder till att individen ges bättre möjlighet att rå över sitt eget liv. Istället leder den inslagna vägen till delmål i form av statistisk likhet mellan könen. Måttet på jämställdhet är lustigt nog inte i vilken utsträckning män och kvinnor ges lika möjligheter. Istället är måttet på jämställdhet alltför ofta i vilken utsträckning män och kvinnor gör samma saker. Som om det vore något självklart att män och kvinnor av naturen vill göra samma saker precis lika mycket, bara de har möjligheten!

På detta grundantagande, att män och kvinnor egentligen vill göra precis samma val i precis lika stor utsträckning i alla skilda sammanhang, verkar så gott som allt jämställdhetsarbete vila. Det verkar också vara en allmänt vedertagen sanning att det som idag hindrar kvinnor och män från att i varje situation göra identiska val är de stereotypa könsrollerna, eller som det brukar kallas inom genusvetenskapen, det ”socialt skapade könet”.

Utifrån denna teori har genusforskarna dragit slutsatsen att jämställdhet endast kan uppnås genom att motverka könsrollerna, och för att lyckas med det måste hela det sociala samspelet, inklusive den tidiga socialiseringsprocess som påverkar våra barns identitetsutveckling, ändras i grunden. Därav de konkreta åtgärder som vidtagits runt om i landet för att komma till rätta med könsrollerna. Åtgärder såsom genuspedagogik inom förskola och skola, såsom att aktivt uppmuntra individen att bryta normen och göra andra val är de traditionella när det gäller yrkes – och karriärsval, och åtgärder såsom kvotering.

Dessa åtgärder erbjuder enligt oss inte alls lika möjligheter. Istället tvingar de fram likriktning utan någon som helst hänsyn tagen till att skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor och hormoner leder till att kvinnor och män generellt har olika egenskaper, eller att det redan hos spädbarn går att se skillnader mellan pojkars och flickors beteende. Åtgärderna utgår helt och hållet från fakta om det sociala könet, och tar ingen hänsyn till att även om vi gör allt som står i vår makt för att få kvinnor och män att göra samma saker lika mycket, så kommer vi ändå inte att lyckas, på grund av medfödda egenskaper.

Såväl barn, ungdomar som vuxna nås idag, genom personligt bemötande, genom undervisning och genom den offentliga debatten, av ett entydigt och onyanserat budskap. Det är fel att vara typiskt kvinnlig och typiskt manlig. Det är förlegat, kvinnofientligt, bakåtsträvande, okunnigt. Att som kvinna välja ett vårdyrke, och att som man välja ett tekniskt yrke, är både oansvarigt och ett bevis på den rådande könsmaktsordningen. Skuldbeläggandet för det felaktiga valet är oftast inte klart uttalat, det ligger mellan raderna, men är ack så kännbart och får så många att känna sig otillräckliga.

Rätt blir det bara om normen bryts, om mannen väljer vårdyrket och kvinnan det tekniska yrket. Då uteblir skuldbeläggandet, för att det slagits ett slag för jämställdheten. Om yrkesvalen sedan stämmer överens med vad dessa individer egentligen ville göra, eller om de bara gav efter för den nya likriktande normen, spelar ingen roll.

 Individens möjlighet till fria val, som sägs vara målet med jämställdhetsarbetet, verkar inte alls vara i fokus. Det viktiga verkar istället vara att uppnå statistik som visar att kvinnor och män gör allting lika mycket, oavsett hur det påverkar den enskilda individen. Det verkar därmed vara helt acceptabelt att förtrycka i jämställdhetens namn.

För SD-Kvinnor

Therese Borg

 

Några fakta om jämställdhetsarbete, genuspedagogik och skuldbeläggning.

Om jämställdhetsarbete:

”Flickor, pojkar, kvinnor och män ska uppmuntras till icke traditionella yrkes – och karriärsval. Resultatet av arbetet följs upp genom statistik för gymnasieval och fördelning av praktikplatser.”

Källa: Eskilstuna kommun. På spaning efter jämställdheten. Rapport och handlingsplan 2011-2015.

”På alla nivåer i kommunen ska en jämn könsfördelning eftersträvas.”

Källa: Eskilstuna kommun. På spaning efter jämställdheten. Rapport och handlingsplan 2011-2015.

Om att ända grunden för identitetsutvecklingen genom genuspedagogik i förskolan:

”Därför är språket så viktigt på Egalia. Könsbestämmande ord som pojkar och flickor används inte…Istället används förnamnet, ”kompis” eller ”person”.”

Källa: Aftonbladet Wendela. 2011-01-29

Om att skuldbelägga:

”Vad kan jag ”råka” förmedla till mina barn?

Inbjudan till föräldrar med förskolebarn i Solna!

Föreläsning med Sandra Dahlén, utbildare och författare som arbetar med frågor som rör genus.”

Källa: Solna Stads hemsida: Förskola & skola.

 

(Publicerat i SD-Kuriren nummer 95)

Kvinnor kan utan kvotering!

2011/09/10 20:01

Vi i SD-Kvinnor har under sommaren drivit en kampanj angående att sänka gränserna för såväl fri som sen abort. Nu har vi dock utsett ett nytt område som kommer att stå i fokus för vårt arbete under hösten, och det är jämställdhet sett ur flera olika perspektiv.

Nyligen har det i media skrivits om förslag på att lagstifta om kvotering till kommunala bolagsstyrelser, det har skrivits om män som troligen blivit diskriminerade som en följd av kvoteringsförfarande, och det dyker på olika håll i landet upp skrivelser om kvotering (mångfaldsperspektiv kallas det ibland) vid nyrekrytering i kommunal verksamhet. Det har i några fall till och med gått så långt att såväl beskrivning av vår historia som inköp av konst påverkats av kvoteringsinfluerade tankar.

Med anledning av det har vi i SD-Kvinnor valt att starta upp vår kampanj om jämställdhet genom att ge vår syn på detta med kvotering. Vi gjorde det i Sölvesborg den 6 augusti då vi höll tal, och vi ämnar nu fortsätta med det i form av att säga nej, nej och åter igen nej till kvotering.

Varför säger vi nej till kvotering? Är det för att vi är omedvetna om att kvinnor ibland diskrimineras? Är det för att vi är omedvetna om att det finns strukturer som ibland håller kvinnor tillbaka?

Nej, så är det inte. Vi är tvärtom väl medvetna om att såväl kvinnor som män ibland diskrimineras, om att såväl kvinnor som män ibland påverkas negativt av sociala strukturer i form av könsroller. Vi vill också göra något åt detta, hitta lösningar. Men vi anser inte att kvotering är en lösning, och det av flera skäl.

Det första skälet är att kvotering inte alls verkar leda till den jämställdhet som eftersträvas. Istället verkar resultatet bli ännu mer diskriminering, men av män istället för av kvinnor. Med utgångspunkt i att jämställdhet ska innebära lika rättigheter, skyldigheter och valmöjligheter för män och kvinnor är det inte rätt! Den ena parten ska inte få fördelar på den andras bekostnad.

Ett annat skäl till att vi motsätter oss kvotering är att det finns en stor risk att kompetensen inom olika offentliga verksamheter sänks om det blir ett självändamål att ha en 50/50-fördelning mellan män och kvinnor. För att uppnå en sådan fördelning måste ofta kompetenta kvinnor eller män, vilket det nu må vara, väljas bort till förmån för personer med sämre kompetens. Det leder självfallet till verksamheter som fungerar sämre, och på sikt leder det till ökade kostnader som skattebetalarna får stå för.

Det tredje skälet till att vi motsätter oss kvotering har att göra med den kvinnosyn som kvotering är ett uttryck för. En kvinnosyn som innebär en misstro när det gäller kvinnors förmåga att ta ansvar för att forma sina liv så som de vill, och att sätta gränser när de blir illa behandlade. Kvotering ger därför en väldigt destruktiv signal till både kvinnor och män då den förstärker de befintliga sociala strukturerna genom att säga att ”kvinnor är så svaga att de inte kan ta ansvar för sina egna liv, de är så svaga att de behöver samhällets hjälp för att kunna göra karriär”.

Vill vi på allvar uppnå jämställdhet måste vi ge andra signaler, som får män och kvinnor att respektera varandra och som får kvinnor att tro på sin egen förmåga. Vi måste sluta sätta kvinnan i rollen som den svaga, den som måste tas om hand, den som inte är förmögen att vara självständig och drivande. Vi måste sluta omyndigförklara halva landets befolkning.

Vi kvinnor behöver inte positiv särbehandling i form av kvotering. Vi behöver inte läras redan från barnsben att vi är offer för patriarkala strukturer som vi inte förmår påverka. Det vi däremot behöver är att få veta, redan från tidig ålder, att vi duger som vi är, att vi är starka, kompetenta och kapabla att ta ansvar för våra egna liv. Först då kan vi få den tilltro till oss själva som behövs för att uppnå riktig jämställdhet.

För SD-Kvinnor

Therese Borg

 

 

Några fakta om kvotering.

 

”Nu vill Nyamko Sabuni att det lagstiftas om kvotering i de kommunala bolagsstyrelserna…

– Staten och kommunerna måste föregå med gott exempel. Det finns politiska röster som ropar efter lagstiftning när det gäller det privata näringslivet men sedan inte tittar på de bolag staten och kommunerna driver för medborgarnas räkning.”

Källa: Aftonbladet 2011-07-29

 

”Ett 80 tal sökande till polishögskolan har anmält skolan till Diskrimineringsombudsmannen. Bakom det stora antalet anmälningar ligger stiftelsen Centrum för rättvisa, som vill att DO ska granska om polishögskolan använder en olaglig kvotering till förmån för kvinnliga sökande.”

Källa: Nyheter P4 Värmland 2011-08-06

 

”Eskilstuna konstmuseum ska i det fortsatta arbetet studera hur och på vilka villkor inköp sker i kommunen så att nya beräkningsgrunder preciseras för att nå en jämställdhet oavsett beräkningsgrund.”

Källa: ”För alla! Ett jämställt sätt att arbeta”. En rapport över Kultur – och fritidsförvaltningens jämställdhetsarbete inom ramen för Hållbar jämställdhet 2010.

Kommentar: Konstens kvalitet ska tydligen inte längre vara styrande, utan det är konstnärens kön som ska stå i fokus vid inköp av konst.

 

”Eskilstuna stadsarkiv ska se över sitt informationsmaterial så att det i lika stor del speglar kvinnors och mäns historia och samtid.”

Källa: ”För alla! Ett jämställt sätt att arbeta”. En rapport över Kultur – och fritidsförvaltningens jämställdhetsarbete inom ramen för Hållbar jämställdhet 2010.

Kommentar: Kan man inte hitta lika många beskrivningar av kvinnors som mäns historia är frågan vad man ska göra. Hitta på falska berättelser, eller undanhålla verkliga?

 

Publicerat i SD-Kuriren, nummer 94.

Jämställdhetsarbete som gått överstyr

2011/07/13 19:56

Inför mitt livs första tal som jag höll som representant för SD-Kvinnor tisdagen den 5 juli, under Almedalsveckan, skrev jag ihop en text som utgjorde grund för det jag sedan valde att ta upp i mitt tal. Det jag sade i talet var förstås inte alls identiskt med det som stod i texten, utan texten fungerade mest som ett stöd för att samla mina tankar och formulera dessa kring det som talet handlade om: jämställdhet och genus.

Trots att texten inte alls är identisk med talet publicerar jag den här, för att ni ska få ta del av hur jag ser på det jämställdhetsarbete som enligt mig gått alldeles överstyr. Förmodligen kommer också det tal som texten resulterade i att läggas ut på SD Webb TV så småningom.

Jag vill börja med att föra tankarna till hur det var förr, när kvinnor var mer eller mindre tvingade att vara hemma och ta hand om barn och hushåll och hade obefintliga möjligheter att göra karriär. För oss som är unga eller medelålders idag är det helt främmande, vi har aldrig haft det så. Och det tack vare att det startades daghem, så att kvinnor äntligen kunde förverkliga sina egna drömmar och skaffa sig en meningsfull sysselsättning utanför hemmet. Kvinnor fick en egen inkomst att förfoga över, och blev därmed inte lika beroende av männen för att kunna försörja sig själva. Mycket mer har hänt, och alltihop har bidragit till att vi idag har ett väldigt jämställt samhälle, åtminstone jämfört med andra länder. Det är jag glad över.

Det som jag däremot inte är glad över är att det någonstans på vägen kommit att gå överstyr. Förr var kvinnan fast i hemmet, hade inga möjligheter att själv välja vad hon ville ägna sig åt. Idag har vi, tyvärr, en liknande situation. Men det är inte längre i hemmet kvinnan är fast, utan på jobbet.

Någonstans på vägen så glömde man bort valfriheten, och man glömde också bort att alla kvinnor inte är likadana och därmed inte har samma drömmar och målsättningar. För den kvinna som vill göra karriär är möjligheterna näst intill obegränsade idag. Och det är jag som sagt glad för. Men för den kvinna som under några år av sitt liv vill stanna hemma och ta hand om barnen finns så gott som inga möjligheter alls. Istället tvingas många kvinnor att lämna sina 1-åringar på förskolan för att gå till jobbet. Och detsamma gäller för många män.

Jämställdhet, som borde innebära att både kvinnor och män ges lika möjligheter att rå över sitt liv och göra sina egna val utifrån de egna livsdrömmarna, har istället kommit att innebära att man bytt ut ett tvång mot ett annat, och alltså har gjort föga för att öka vare sig kvinnors eller mäns valfrihet. Dessutom många gånger på bekostnad av de små barnens trygghet. Oavsett barnens individuella behov så finns för de allra flesta bara ett alternativ… förskola. Som fungerar bra för många barn, och som möjliggör för föräldrarna att göra karriär. Men det fungerar inte bra för alla, och därför behövs alternativ.

Något mer som är viktigt att ta upp angående jämställdhet är hur man idag resonerar kring könsroller, kring förväntningar på män och kvinnor. Man talar sig varm för att på olika sätt synliggöra de strukturer som begränsar kvinnor och män, om att bekämpa ett patriarkalt system i vilket både kvinnor och män far illa och på sätt och vis förtrycks. Men vad har man egentligen gjort? Jo, man har infört andra begränsningar, och en annan typ av förtryck.

Det sägs att kvinnan förr förtrycktes av mannen, att hon på grund av det patriarkala samhällssystemet var fast i hemmet. Det sägs också ofta att kvinnans oavlönade hemarbete nedvärderades, och fortfarande nedvärderas. Men varifrån kommer det egentliga förtrycket och nedvärderandet idag? Från männen? Jo, det händer förstås ibland. Precis som att det händer att män förtrycks av kvinnor. Men det kommer i ännu högre utsträckning från de som säger sig kämpa för kvinnans rättigheter, det vill säga från en del av feministerna och framförallt från genusvetarna.

Från feminister och genusvetare som resonerar som så, att nåde den kvinna som vill stanna hemma med barnen i några år istället för att göra karriär. Hon fördöms omedelbart, och anklagas för att vara bakåtsträvande, ja till och med för att motarbeta jämställdhet. Hon anklagas för att, utan att själv vara medveten om det, vara fast i ett patriarkalt system som helt och hållet styr hennes drömmar, önskningar och målsättningar. Och eftersom hon är så omedveten om detta skadliga system behöver hon hindras från att leva sitt liv så som hon vill, för sitt eget bästa.

Det är också från feministerna och genusvetarna som nedvärderandet av hemarbetet och vården av barnen kommer. Det är de som menar att det bara är förvärvsarbete som duger, inte någon annan.

Jag har ett tydligt exempel på detta förtryck från ett möte som jag nyligen deltog i med jämställdhetsutskottet i min egen kommun. Det talades om kommunens handlingsplan för jämställdhet, och i den har man en formulering om att pojkar och flickor ska uppmuntras till att välja andra yrken än de som pojkar och flickor oftast väljer. Jag ifrågasatte formuleringen, och undrade varför man inte ska uppmuntra alla att våga satsa på det som de känner är rätt för dem. Jag undrade varför en kille eller tjej som väljer ett ”typiskt” yrke inte ska få uppmuntran för det utan istället få känna att de valt fel? Svaret jag fick var att det inte spelar någon roll vad pojkarna och flickorna vill, de har ju fastnat i den skadliga strukturen, tänker fel och fattar därför fel beslut, och det måste man inom kommunens alla verksamheter motverka.

Alltså ska man fullständigt bortse från individens intressen och önskemål, försöka påverka individen att göra något annat än det som känns rätt. Man ska förtrycka lite smått i godhetens namn… och framförallt fullständigt omyndigförklara människor genom att inte sätta någon som helst tilltro till deras förmåga att fatta egna kloka beslut. Jag tycker att det vittnar om en skrämmande människosyn.

Eftersom man menar att de könsroller som är ett resultat av det patriarkala samhällssystemet är av ondo, för att dessa begränsar både kvinnor och män, har man alltså försökt hitta lösningar på problemet, till exempel genom att göra som jag just gav exempel på. Man har också börjat prata om och forska om genus, socialt skapat kön, för att bättre kunna utröna hur könsroller skapas och därmed lättare kunna motarbeta dessa.

Någonstans i början var tanken god. Självklart ska vi inte tvinga in människor i stereotypa könsroller. Självklart ska inte Kalle fördömas om han leker med dockor, och Lisa fördömas om hon leker med bilar. Det är viktigt att vi uppmuntrar individen att utvecklas fritt, utan pekpinnar om hur pojkar och flickor, män och kvinnor, BORDE göra och vara. Men det måste finnas en balans, och den har gått förlorad. Någonstans längs vägen medan jämställdhetsarbetet pågått har det socialt skapade könet kommit att hamna helt och hållet i fokus, medan det biologiska könet glömts bort. I princip menar man idag att det inte finns några skillnader alls mellan män och kvinnor, att alla kan bli precis likadana, om vi bara blir duktigare på att införa ett genusperspektiv inom precis varenda verksamhet. Man pekar ut det ena efter det andra som är typiskt manligt, typiskt kvinnligt, och kommer till slutsatsen att dessa typiska drag är socialt skapade, begränsande, och därmed måste de motarbetas. Det har tagit sig otaliga lustiga uttryck, i form av t ex kvotering, genusprojekt, genuspedagogik. Det har gått så pass långt att man på någon förskola till och med gjort könlöshet till norm. Han och hon pratar man inte om utan det pratas istället om hen. Det finns också förskolor där man varnar föräldrarna för vad de omedvetet kan råka föra över till sina barn när det gäller könsroller.

Vad har resultatet blivit för människor i allmänhet? Människor som, oavsett vad genusvetarna hävdar, faktiskt inte går omkring och bara är ”socialt skapade” utan som också har egenskaper kopplade till det biologiska könet? Jo, resultatet har för många blivit förvirring och dåligt samvete. Eftersom det sägs vara så FEL att uppföra sig typiskt manligt och kvinnligt, eftersom det är så skadligt för barnen att de vuxna är sig själva och känner sig trygga i det, vänder många ut och in på sig själva för att undvika att ”råka föra över något till barnen”. Att som kvinna stanna inne med barnen och baka bullar en regnig dag är inte längre ett enkelt och självklart nöje, utan något som leder till dåligt samvete. Man kan ju ha råkat ge barnen ett intryck av att det är kvinnans uppgift att stå vid spisen! Att slå sig ner som vanligt på en stol och lägga benen i kors riskerar att ge tokiga signaler även det. För det är ju (enligt genusvetarna) så typiskt kvinnligt och är dessutom ett tecken på en förtryckande struktur genom att vi kvinnor tar mindre plats när vi sitter än vad männen gör, eftersom de brer ut sig på ett helt annat sätt.

Att det biologiska könet spelar in, att det finns skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor, att det är skillnad mellan mäns och kvinnors hormoner, gör att vi även med den bästa viljan på jorden har svårt att leva upp till det könlösa idealet. Även om vi gör allt för att döva vårt dåliga samvete, om vi gör allt som står i vår makt för att inte vara typiska män och kvinnor, så kommer vi ändå inte att lyckas. Forskning visar att det redan hos spädbarn går att se skillnader mellan pojkars och flickors beteende, forskning visar att det är på grund av skillnader i hjärnan som kvinnor och män generellt har olika egenskaper. Såsom t ex att kvinnor som grupp är mer verbala, medan män som grupp har lättare för att uppfatta och tolka tredimensionella figurer. Att hormoner har inverkan på våra känslor och på vårt beteende borde knappast vara någon hemlighet det heller. Se bara hur många kvinnor det är som drabbas av pms, och i samband med det får humörsvängningar. Det är en fullt ut accepterad förklaring till dåligt humör…men hur det går ihop med den könlösa normens tro på att män och kvinnor kan vara exakt likadana är det ingen som förklarat för mig. Har män också pms utan att jag känner till det? Eller är pms något som kvinnor socialiserats till? Knappast!

Hur mycket hänsyn tar man till detta, till det biologiska könets inverkan, när det könlösa HEN blivit ett ideal? Och hur mycket erkänner man att alla skillnader mellan män och kvinnor, däribland våra olika val av yrken och fritidsintressen, inte bara kan förklaras med socialiseringsprocesser, utan att de istället kan förklaras åtminstone delvis av att vi har olika medfödda förutsättningar?

Svaren är: Inte alls! Sådan hänsyn och sådana erkännanden lyser med sin frånvaro. Och därav också de ologiska beslut som följt. Se bara på hur det ser ut när det kommer till löneskillnader mellan män och kvinnor. Att kvinnor generellt har en lägre lön än män beror på att de i högre utsträckning väljer yrken med lägre löner…ofta inom den offentliga sektorn. Istället för att göra det enda logiska, och försöka höja lönerna inom de aktuella yrkesgrupperna så väljer man att spendera miljontals kronor, som kunde ha gått till lönehöjningar, på att försöka få män att söka kvinnodominerade yrken och kvinnor att söka mansdominerade yrken. Detta trots att yrkesvalen med all säkerhet inte bara beror på socialt skapade könsroller utan till stor del också beror på medfödda egenskaper och förutsättningar. Och trots att man egentligen bara flyttar över problemen på någon annan. Om nu lönerna är för låga för kvinnorna, om kvinnorna borde ges högre lön… varför då uppmuntra männen att söka de jobb som är för dåliga för kvinnorna? Då är det ju männen som drabbas istället!!

Kort och gott så duger det inte längre att vara den man är. Utan man ska helst vara tvärtom. En kvinna som gillar hushållsarbete är ett hot mot jämställdheten, medan en kvinna som föredrar att meka med bilar höjs till skyarna för att hon bryter den ”farliga normen”. Och på samma sätt är det för männen. För att duga måste de kliva in på det som tidigare varit en typiskt kvinnlig arena, och har de inte sådana intressen så förpassas de till ”förtryckarnas” ringhörna.

På vilket sätt är allt detta frihet från förtryck? Hur kan det komma sig att jämställdhet, som borde innebära ökad individuell frihet för både kvinnor och män, istället kommit att innebära nya begränsningar och krav? Och på vilket sätt ska allt det här få våra barn och unga att växa upp till trygga individer, individer som är nöjda med vilka de är och känner att de duger? Dessa frågor vill jag gärna att ni funderar på en stund.

//Therese Borg