Jämställdhet och genus

Idag har Therese Borg och Carina Herrstedt fått en artikel om hedersproblematiken publicerad på Newsmill. Läs den gärna, antingen på Newsmill eller nedan.

Regeringens passivitet är ett svek mot utsatta kvinnor

Under alltför lång tid har många personer förnekat förekomsten av en förtryckande och våldsam hederskultur och samma personer har även menat att det är rasistiskt att prata om hederskultur. Det finns också en utbredd okunskap om att hedersproblematiken på många sätt skiljer sig från det som brukar benämnas ”mäns våld mot kvinnor” eller ”våld i nära relationer”. Vidare verkar det bland de som har kunskap finnas en utbredd ovilja att prata öppet om problematiken och att ta ställning. Troligen på grund av en utbredd rädsla för att bli anklagad för rasism.

Låt oss därför råda bot på tystnaden och okunskapen genom att tala klarspråk och peka på två grundläggande skillnader mellan hedersproblematik och våld i nära relationer.

1. Förtryck och våld i hederns namn är socialt accepterat, legitimerat och till och med en näst intill tvingande norm i många kulturer medan förtryck av och våldsutövning mot kvinnor och barn kraftigt fördöms i den svenska kulturen.

1. Hedersförtryck och hedersvåld handlar inte om ensamma män som utövar förtryck och våld mot sina kvinnliga partners på grund av kontrollbehov eller missbruksproblem, utan om systematiskt förtryck och våld som ofta en hel familj och släkt och även bekanta, inklusive mödrar och andra kvinnor, utövar mot den enskilda individen. Hela nätverk på uppåt 150 personer kan vara involverade i kontrollen av en enda enskild ung kvinna, och något liknande existerar inte när det gäller etniskt svenska mäns våld mot sina kvinnliga partners, eller etniskt svenska kvinnors våld mot sina manliga partners, eller våld i samkönade relationer.

Medvetenhet om dessa skillnader leder till den självklara slutsatsen att hedersproblematik är väsensskilt från annat våld i nära relationer, och att det därför också krävs helt andra åtgärder.

Tyvärr verkar regeringen, som har det yttersta ansvaret, efter snart 6 år vid makten och efter upprepade uttalanden om att man aktivt jobbar med att skaffa kunskap om problematiken för att kunna ta fram lämpliga åtgärder, fortfarande inte ha förstått ett enda dugg av vad det hela handlar om. Exempelvis kunde vi i DN nyligen läsa ett uttalande av regeringens nya nationella samordnare mot våld i nära relationer, Carin Götblad, angående hur man ska komma till rätta med hedersproblematiken:

”Pojkar och män behöver träna på att sätta ord på sina känslor för vi vet att det är en fundamental sak för att inte ta till knytnävarna. Våld i nära relationer är till största delen ett mansproblem.”

Denna skrämmande brist på kunskap i kombination med regeringens underlåtenhet att på allvar sätta in åtgärder mot problematiken trots att det sedan länge funnits ett akut behov, har resulterat i att ytterligare en ung kvinna, denna gång i Landskrona, nyligen mördats i hederns namn. Underlåtenheten att agera har också resulterat i att tiotusentals unga kvinnor (till viss del även unga män) i Sverige dagligen utsätts för förtryck, hot och våld i hederns namn.

För oss i SD-Kvinnor är detta oacceptabelt. Vi vill se att en mängd åtgärder omedelbart sätts in, och den första och på lång sikt viktigaste åtgärden är en omställning från integrations – till assimileringspolitik. I praktiken innebär det att det måste bli ett slut på att legitimera och uppmuntra hederskultur genom att exempelvis införa separata badtider för kvinnor, ge föreningsstöd till föreningar som inte i praktiken erkänner kvinnors lika rätt, samt operera in nya mödomshinnor på unga kvinnor, eller rekommendera dem att sticka sig i slidan men en nål för att i samband med bröllopsnattens första samlag framkalla blödning, som ett tecken på oskuld. Detta handlar nämligen inte om att visa tolerans för olikheter, utan om att svika vårt lands mest utsatta kvinnor och om att hjälpa till att upprätthålla normer som går stick i stäv både med vår svenska syn på kvinnors och mäns lika värde och med svensk lagstiftning.

Endast genom att stå fast vid våra värderingar och genom att kräva att nyanlända respekterar svensk lagstiftning kan vi underlätta nyanländas anpassning till den svenska synen på kvinnan, och på sikt komma till rätta med hedersproblematiken.

I syfte att förhindra att fler faller offer för hederskultur och för att förbättra omhändertagandet av de offer som redan är drabbade behövs dessutom en satsning på att stärka befintliga åtgärdsprogram mot hedersförtryck samt på ny forskning och nya förebyggande åtgärder. Därför menar vi att minst 50 miljoner kr årligen bör flyttas från genusforskning och från de statligt finansierade jämställdhetsprojekt som inte uppvisar någon reell inverkan på den faktiska jämställdheten i samhället, exempelvis sådan forskning som försöker klarlägga om en gaffel ses som manlig eller kvinnlig, för att istället specifikt öronmärkas för kampen mot hedersproblematiken.

Självklart ska arbetet mot våld i nära relationer fortsätta parallellt med arbetet mot hedersproblematiken, men det är viktigt att ta fram skilda åtgärder för skilda problem och därför är det också viktigt att öronmärka pengar just för att motverka hedersproblematiken, så att det arbetet inte glöms bort.

Åtgärderna som redogjorts för ovan är bara en start, många fler behövs, inte minst vad gäller förbättringar av lagstiftningen och kraftig skärpning av straffen för de som begår brott i hederns namn. Även när det gäller tvångsäktenskap, som är en del av hedersproblematiken, behövs lagändringar. Detta kommer vi att arbeta för.

Therese Borg & Carina Herrstedt

Tidigare inlägg angående hedersproblematik: http://sdkvinnor.se/category/hederskultur/

Den 10 mars publicerades en ledare i Folket, i vilken det framfördes gott om osakliga påhopp på både SD och SD-Kvinnor. Jag skrev en replik som tydligen bara publicerats i pappersupplagan, trots att ledaren publicerats på internet. För att fler ska kunna läsa publicerar jag därför min replik även här.

Man löser inte problem genom att skjuta budbäraren.

I lördagens Folket ondgör sig Fredrik Pettersson över SD-Kvinnors kampanj mot hedersproblematik och deklarerar stolt att han minsann är feminist, att han skrivit om våld mot kvinnor och har försökt få politiker att agera.

Det han inte verkar reflektera över är att insatserna för att hjälpa alla de kvinnor och även män som varit, är och kommer att bli offer för hederskulturen inte är tillräckliga. Inte heller verkar han reflektera över att en sann feminist hade valt att diskutera sakfrågan i syfte att hjälpa hederskulturens offer istället för att på ett oförskämt och snudd på lögnaktigt sätt försöka skjuta budbäraren.

Anklagelsen om att SD-Kvinnor valt att agera mot hedersproblematiken för att vinna mark i opinionen visar på bristande medvetenhet om drivkraften för många sverigedemokraters politiska engagemang, nämligen viljan att genom politiska lösningar hjälpa de som utsätts för våld och förtryck i hederns namn. Väljare kan vinnas genom föga krävande populism. Vi har dock valt att ägna otaliga kvällar och nätter åt att tillsammans med tidigare offer för hederskulturen arbeta fram de åtgärder som partier i maktposition borde ha tagit fram för länge sedan.

Pettersson påstår att SD anser att människor är sitt ursprung, att det viktiga för SD inte är vart människor är på väg utan var de kommer ifrån. Detta trots att vi förespråkar assimilering och öppen svenskhet och därmed tror på människors förmåga att vara på väg, att förändras. Samtidigt gör han sig skyldig till det som han felaktigt anklagar oss för då han drar upp SD:s historik och insinuerar att inslag i denna utgör vittnesbörd om SD av idag. Han fokuserar på ursprunget, inte på vad vi är eller vart vi är på väg.

Therese Borg

Vice ordförande SD-Kvinnor

Ytterligare en replik (svar på denna ledare) finns publicerad i GD, och kan läsas här eller nedan.

Vi i SD-Kvinnor har fått två olika debattartiklar om hedersproblematik publicerade idag. Läs den ena på SVT Debatt och den andra på Newsmill, eller läs artiklarna nedan.

Mer om kampanjen kan ni också läsa hos Metro och Dagens Opinion.

Dessa förnekare av hedersförtryck kan ha blod på sina händer

I en debattartikel från 2010 skriver Ewa-Britt Svensson, EU-parlamentariker (V), följande:

”Jag anser att begreppet hedersmord är rasistiskt belastat. Därför att när man lyfter upp heder och etnicitet som den viktiga förklaringen till varför dessa tragedier inträffar, då riskerar man att förminska mäns våld mot kvinnor till en fråga om etnisk bakgrund.”

Masoud Kamali, professor i socialt arbete, instämmer i Svenssons ord och går dessutom så långt som till att förneka existensen av hederskultur.

I en dokumentär från SVT intervjuas Abdirizak Waberi, riksdagsledamot (M). Han hävdar under intervjun att sex utanför äktenskapet är förbjudet och att det inte är fel att påstå att det ibland kan vara på sin plats att en man slår sin fru, och ger därmed prov på just den kvinnosyn som utgör plattform för hederskulturen.

Ann-Charlotte Marteus hävdar i Expressen att det är en acceptabel lösning att kvinnor rekommenderas att sticka sig själva i slidan med en nål för att framkalla blödning som ett tecken på oskuld i samband med bröllopsnattens samlag.

Vi i SD-Kvinnor reagerar starkt på det som återgetts ovan, då vi ser det som svek mot den stora andel av vårt lands kvinnliga befolkning som förvägras rätten till sina egna livsval, sina egna kroppar, sina egna känslor.

Enligt oss, som lyssnat till så många kvinnors berättelser om det förtryck och våld de utsatts för i hederns namn av fäder, bröder och släktingar, är hederskulturen nämligen i allra högsta grad existerande. Den är också ett av de allvarligaste jämställdhetsproblem vi har i Sverige i dagsläget. Att diskutera detta problem och erkänna dess faktiska koppling till kultur får aldrig leda till anklagelser om rasism, eftersom det lägger locket på en oerhört viktig debatt som vi måste våga föra i det offentliga om vi vill åstadkomma en förändring.

Därför lanserar vi idag en kampanj för att uppmärksamma och på sikt kunna åtgärda hedersproblematiken. Som en del av kampanjen har en film tagits fram, och inom kort kommer vi också att presentera ett åtgärdsprogram för att motverka hedersproblematiken.

Filmen ger starka intryck. Den verklighetstrogna brutaliteten tvingar bort skygglappar, berör känslomässigt och får tittaren att reagera på de skarpa orden. ”Har de då inte blod på sina egna händer?”

Att intrycken är starka och orden skarpa är ingen slump. Tvärtom är de avsedda att skapa reaktion nog för att en gång för alla bryta den beröringsskräck, förnekelse, relativisering och till och med uppmuntran som är ständigt förekommande när det gäller hedersproblematik.

Vi menar att alla de personer, inte bara ovan nämnda, som är i position att kunna påverka attityder och åtgärda hedersproblematik, men som på olika sätt underlåter att göra detta eller till och med agerar på ett sätt som är kontraproduktivt, bör ställa sig frågan om de har del av skulden varje gång en ung kvinna nekas att leva sitt liv i frihet från förtryck och våld. Det är dags att vi alla ställer oss frågan om vi kanske har blod på våra egna händer, och väljer vårt fortsatta agerande utifrån de svar vi finner i oss själva.

SD-Kvinnor har funnit svaren och kommer att ta ställning för alla kvinnors rättigheter. Frågan är om Ewa-Britt Svensson, Masoud Kamali, Abdirizak Waberi, Ann-Charlotte Marteus och alla deras meningsfränder tänker göra detsamma?

Jämställdhet måste omfatta alla kvinnor

Sverige är efter många års intensivt jämställdhetsarbete i många avseenden ett av världens mest jämställda länder. Det ska vi glädjas åt och vara stolta över. Dock finns fortfarande vissa problem kvar att åtgärda, och detta föranleder att vi behöver välja vad vi ska fokusera på i det fortsatta arbetet för jämställdhet i Sverige.

Något som framstår som uppenbart för oss, men som tyvärr inte verkar uppenbart för alla, är att vi måste lägga om fokus i jämställdhetsarbetet och åtgärda det i dagsläget allvarligaste jämställdhetsproblemet av alla. Hedersproblematiken.

I ett av världens mest jämställda länder finns det tiotusentals kvinnor som av familj och släkt begränsas i sitt val av partner. Det finns kvinnor som faller ut genom fönster och från balkonger, eller som knivhuggs till döds av sina fäder, eller som misshandlas av sina bröder, för att de blivit kära i fel man. Många är också de flickor och unga kvinnor som under sommaren försvinner spårlöst, för att de blivit bortgifta i sitt hemland, eller som under en lovvecka tillfälligt sänds till ett annat land för att där utsättas för tortyrliknande könsstympning.

Otaliga är alla de kvinnor som i dagens jämställda Sverige, som sedan länge deklarerat kvinnans rätt till sin egen kropp och sin egen sexualitet, lever i ett sammanhang där våldtäkt inom äktenskapet inte anses existera.

I ett av världens mest jämställda länder händer det att kvinnor av hänsyn till mäns krav, föranledda av religionstillhörighet, tvingas ta del av undervisning sittande dolda bakom skärmar. Många kvinnor behöver dessutom separata badtider i kommunens badhus för att få lära sig simma, och tvingas täcka sig själva under olika former av slöjor för att få lämna hemmet. Unga kvinnor som lever i en förtryckande och våldsam hederskultur rekommenderas ibland av vårdpersonal att som ett tecken på bibehållen oskuld sticka sig själva i slidan med en nål för att framkalla blödning i samband med bröllopsnattens samlag. Detta för att undkomma en eventuellt livshotande situation.

Till ett av världens mest jämställda länder flyttar kvinnor från andra och mindre jämställda delar av världen, inte sällan för att slippa undan förtryck, och de får sedan stå ut med samma förtryck även här.

Frågan som måste ställas är varför detta uppmärksammas så pass lite i den offentliga debatten? De personer, politiska partier och organisationer som är som allra mest kända för att stå upp för jämställdhet befattar sig knappt med denna problematik. Istället lägger de fokus på att sträva efter könsneutralitet i en mängd sammanhang och på att införa könlösa begrepp såsom hen istället för hon och han. De fokuserar på att debattera den könssegregerade arbetsmarknaden och därav följande löneskillnader, och föreslår att detta ska åtgärdas genom genuspedagogik och kvotering. Men när det kommer till hedersproblematiken, som borde vara viktigare att åtgärda än att förskolepersonal högläser ur barnböcker där flickor benämns som hon och pojkar som han, är tystnaden så gott som kompakt.

Faktiskt befattar sig dessa jämställdhetens kämpar med hedersproblematiken nästan enbart om någon annan tagit upp ämnet till debatt. Dock inte för att föreslå åtgärder, utan för att stämpla initiativtagaren till debatten som intolerant, främlingsfientlig, rasist eller islamofob. Eller för att förneka existensen av en kulturellt betingad hedersproblematik och istället jämställa denna med den barnaga som tidigare var vanligt förekommande i Sverige, eller med kulturellt fördömd med ändå vanligt förekommande misshandel i etniskt svenska pars relationer. Detta trots att likheterna är slående få. Ofta är de också odelat positiva till att kompromissa om innebörden av allas lika värde genom att stödja sådant som att införa separata badtider för kvinnor i landets badhus, och genom att ivrigt uppmana till tolerans när kvinnor tvingas sticka sig själva i slidan med en nål för att framkalla blödning på bröllopsnatten.

De verkar därmed anse att den jämställdhet som de kämpar för bara är viktig när det gäller etniskt svenska kvinnor, och att kvinnor med invandrarbakgrund får klara sig själva. Som om de senare inte hade samma värde och även borde ha samma frihet som de första.

Vi i SD-Kvinnor kan inte acceptera ett sådant synsätt. För oss är det självklart att kvinnor med invandrarbakgrund ska ha samma frihet som etniskt svenska kvinnor, och för detta kommer vi att arbeta.

Den första och på lång sikt viktigaste åtgärden vi föreslår är en omställning från integrations – till assimileringspolitik. I praktiken innebär det att det måste bli ett slut på att legitimera och uppmuntra hederskultur genom att kompromissa om grundläggande värderingar då dessa utgör grundpelare i ett demokratiskt och jämställt samhälle. Sådana kompromisser handlar nämligen inte om att visa tolerans för olikheter, utan om att svika vårt lands mest utsatta kvinnor. Endast genom att stå fast vid grundläggande värderingar kan vi underlätta nyanländas anpassning till den svenska synen på kvinnan och på sikt komma till rätta med hedersproblematiken, och även erbjuda den frihet från förtryck som fått så många från andra länder att söka sig till Sverige.

Det räcker dock inte med en omställning från integrations – till assimileringspolitik, utan krävs även åtgärder som ger effekt på kort sikt. Vi har gott om förslag på sådana åtgärder, framtagna i samarbete med kvinnor som själva varit utsatta för hedersförtryck och hedersvåld, och dessa åtgärder kommer vi inom en snar framtid att presentera i sin helhet i form av ett åtgärdsprogram som syftar till att motverka hedersproblematik.

Therese Borg

Carina Herrstedt

Hanna Wigh

Janita Kirchberg

Anna Wigenstorp

Julia Holmelius

Jag brukar försöka undvika att vara personlig när jag skriver artiklar. Men den här gången gör jag ett undantag. Anledningen är att jag tänker skriva om mina personliga erfarenheter av jämställdhet kopplat till kultur och religion.

Inte nog med att jag tänker vara personlig, jag tänker dessutom återge en händelse som inte går att generalisera utifrån. Men det gör inte att det jag berättar är mindre sant. Det gäller bara att minnas att det inte är hela sanningen. Och det gäller att minnas att när det gäller att stå upp för jämställdhet och allas lika värde så spelar det ingen roll om det jag berättar rör ett fåtal eller flertal kvinnor. Så länge en enda kvinna förnekas sina rättigheter finns all anledning att reagera, och framförallt agera.

För inte så länge sedan jobbade jag som lärare inom kommunal vuxenutbildning. En majoritet av mina elever hade invandrarbakgrund och många av dem var kvinnor som jag i många fall fick en väldigt nära relation till, på gott och ont. Gott, för att de berikade mitt liv genom att vara de underbara personer de var. Och ont, genom att ibland få mitt hjärta att blöda mer än vad jag kunde stå ut med.

Jag kommer aldrig att glömma den dagen då jag för första gången blev varse att det jag tidigare avfärdat som fördomar visade sig vara en tragisk verklighet. Det var under en vanlig lektion, där eleverna presenterade sina grupparbeten och bestämde ämnen för diskussionerna i klassen. En grupp berättade om skilda synsätt på abort i olika kulturer. Under den efterföljande diskussionen tog en ung kvinna ordet, och berättade om synen på abort i hennes kultur, som var islamsk. Hon berättade att abort inte är tillåtet, och nyfikna frågor ställdes.

”Men, om ni blir våldtagna, får ni inte göra abort då?”

Jo, i så fall brukar abort beviljas, var svaret.

”Om ni blir våldtagna av era egna män då, är abort tillåtet då?”

Det blev så tyst i rummet att vi kunde höra en knappnål falla. Sedan kom det svar som åtföljdes av instämmande nickningar från samtliga muslimska kvinnorna i rummet, och som fick mig att känna ett enormt behov av att gråta.

”Våldtäkt inom äktenskapet… det finns inte hos oss. Om sådant händer, om man inte kommer överens, så får man be om skilsmässa.”

Den kvällen var jag förkrossad när jag kom hem. Jag tänkte på den feministiska kamp som pågått så länge i Sverige för kvinnors rättigheter. Paralleller drogs i mina tankar mellan detta med att kalla våldtäkt för att ”inte komma överens” och vår tidigare benämning på kvinnomisshandel i nära relationer. Så kallade ”lägenhetsbråk”. Jag tänkte på när det på 60-talet för första gången i Sverige blev straffbart för en man att våldta sin egen fru, och insåg att dessa kvinnor levde i en kultur som ännu inte nått dit, trots att vi alla lever i samma land.

Det här är bara en enda av alla de händelser jag skulle kunna återge. Men jag har inte tillräckligt många tecken till mitt förfogande. Istället tänker jag låta denna händelse exemplifiera hur det står till med jämställdheten i Sverige, och påpeka hur förbannad jag är.

Förbannad för att detta kvinnoförtryck nonchaleras av alla de styrande politiker som menar att vi ska visa tolerans när kvinnor av hänsyn till mäns krav tvingas ta del av undervisning sittande dolda bakom skärmar. Jag är förbannad för att politiker i jämställda Sverige menar att det är tolerans när kvinnor behöver separata badtider för att få lära sig simma. Som menar att det är tolerans när unga kvinnor på grund av förtryckande och våldsam hederskultur är tvungna att sticka sig själva i slidan med en nål för att framkalla blödning vid det första samlaget. Och än mer förbannad blir jag när det tolereras att islamsk familjerätt på sina håll praktiseras parallellt med vår svenska lagstiftning.

För säg mig, hur stor är chansen att en kvinna som våldtas av sin egen man beviljas skilsmässa med detta som grund, när bedömningen görs utifrån islamsk familjerätt som förnekar förekomsten av våldtäkt inom äktenskapet? Och säg mig en sak till. Var är alla dessa människor som predikar allas lika värde och hävdar att vi inte ska göra skillnad på människor? Var är de när dessa kvinnor sviks och behandlas som en andra klassens människor?

Hos sjuklövern verkar de tyvärr inte finnas. Men hos oss i SD-Kvinnor finns de. Vi står för sann jämställdhet för alla, utan undantag. För oss har alla kvinnor lika stort värde, alldeles oavsett i vilket land de råkat födas. Vår kamp för kvinnors rättigheter inkluderar alla kvinnor, inte bara vissa utvalda.

För SD-Kvinnor

Therese Borg

Publicerad i SD-Kuriren, nummer 96.