Artiklar och repliker

Jämställdhet kräver jämlik behandling

2013/01/23 16:53

CH+PB

Idag publicerades en artikel av förbundsordförande Carina Herrstedt och förbundssekreterare Paula Bieler på Newsmill. Texten är en reaktion på den tidigare jämställdhetsministern Nyamko Sabunis utspel om lagstiftning för att få in kvinnor på höga poster inom näringslivet.

Artikeln kan ni läsa nedan, eller om ni hellre vill på Newsmill.

Jämställdhet är att värdera kvinnlighet högre

Jämställdheten i Sverige är för låg, och utvecklingen går för långsamt. Det blev Nyamko Sabunis sista utspel som jämställdhetsminister. Det recept som hon och Folkpartiet Liberalerna presenterade i lördagens DN var lagstiftning – med mål att nå en jämn könsfördelning på alla arenor. Vägen dit ska tydligen gå genom kvoter och krav på motiv bakom en annan fördelning än hälften män, hälften kvinnor.

Att stirra sig blind på siffror och könsfördelning riskerar dock att motverka sann jämställdhet. Det är ingen självklar sanning att det är förtryckande strukturer som ligger bakom en ojämn representation. Tvärtom visar flertalet forskningsstudier att ju mer välmående och fritt ett samhälle är, desto mer tenderar kvinnor och män att frivilligt välja olika karriärsvägar. Att det inte blir lika fördelning inom alla organisationer, på alla poster faller sig därför naturligt. Grundproblemet är inte olik fördelning, grundproblemet är att de klassiskt manliga karriärsvägarna ges högre status. Om en kvinna räknas som jämställd först när hon slagit sig in på den manliga marknaden, då värderar vi kvinnligheten lägre. Det, om något, är ojämställt.

Målet för jämställdhetspolitiken bör givetvis vara att alla individer värderas lika högt och bedöms lika oavsett deras kön. Kvinnor som män ska kunna söka sig till vilka kretsar de vill och förvänta sig att deras personliga egenskaper ligger till grund för hur de bemöts. Grundläggande är att alla behandlas lika.

För oss i SD-Kvinnor är det otänkbart att staten ska utforma regelverk som leder till kvotering. Att via lagboken mer eller mindre kräva lika många män som kvinnor i varje styrelse eller ledningsgrupp är inte bara ett intrång i näringslivets verksamhet, det är också en björntjänst gentemot alla kvinnor som har kompetens och vilja att för egen maskin inta positioner. När det ställs krav på en viss fördelning väcks tvivel om motiven bakom en tillsatt tjänst. När regelverk skapas för att ”hjälpa” kvinnor upp permanentas synen att kvinnor behöver hjälp för att nå toppen.

Säkerligen har vi en bit kvar innan vi når ett samhälle där ingen döms ut på grund av sitt kön. Som kvinnor aktiva i politiken har vi nog alla någon gång fått höra att vi tagit sängvägen uppåt. Men lika ofta har vi fått höra att vi nått våra positioner genom kvotering.  Bägge anklagelserna visar på en nedvärderande kvinnosyn, men den ena vägen förespråkas alltså av den kvinna som i mer än sex år varit Sveriges jämställdhetsminister.

Vägen till jämställdhet kan aldrig gå genom särbehandling. Måhända går utvecklingen långsamt, men när det handlar om att ändra attityder måste det få ta tid. Det som behövs är aktiva värdediskussioner. Den som är medveten om sina fördomar kan också kompensera för dem i sin bedömning. Via en öppen dialog och ärliga chanser för oss kvinnor att visa vad vi går för kommer det sätta sig i folksinnet att kvinnor och män är kapabla av precis vad de vill. Och om kvinnor och män sedan i olika grad hamnar i olika branscher kanske det inte är ett tecken på ojämställdhet, utan att vi helt enkelt får välja fritt och ta oss precis vart vi vill.

Carina Herrstedt och Paula Bieler

SD – ett parti för helt vanliga kvinnor

2012/11/21 10:49

I måndags publicerades en kolumn av Jenny Nordberg i Svenska dagbladet. Det som Nordberg skrev i kolumnen var rent ut sagt upprörande, så pass upprörande att en sympatisör hörde av sig och meddelade att han hade avslutat sin prenumeration på Svenska Dagbladet efter att ha läst kolumnen.

SD-Kvinnors Therese Borg valde att bemöta Nordberg genom att skriva en artikel. Den har nu publicerats på Newsmill, och kan läsas via denna länk eller nedan.

SD är ett parti för helt vanliga kvinnor

Idag läste jag en kolumn av Jenny Nordberg publicerad i måndagens Svenska Dagbladet. Det går inte att säga annat än att det var en av de mest surrealistiska läsupplevelser jag någonsin haft.

Varför? Jo, för att det som stod att läsa var så totalt verklighetsfrämmande att det måste ha varit ett rent konststycke att med fantasins hjälp åstadkomma dessa textrader.

Jenny Nordberg tar avstamp i en enskild sverigedemokrats fullständigt oacceptabla ord, yppade för 2,5 år sedan. Ord som av varenda en av alla hundratals sverigedemokrater jag känner, såväl kvinnor som män, har fördömts som just oacceptabla.

Trots detta låter Nordberg de oacceptabla orden utgöra grund för generalisering. Helt plötsligt är det inte frågan om vad en person sa en natt för några år sedan, utan orden får i Nordbergs surrealistiska text falskeligen vittna om ett helt partis syn på kvinnor, och på människor som är ”svarthåriga” för att använda Nordbergs egna ord.

Sverigedemokraternas kvinnosyn och syn på ”svarthåriga” jämställs i Nordbergs surrealistiska text med högerextremisters, rasisters, fascisters, och med kvinnosynen bland ”afghanska fundamentalist – skägg”. I Nordbergs surrealistiska text påstås att Sverigedemokraterna anser att kvinnor är mindre intelligenta än män, samt att kvinnor ska stanna inomhus och ta hand om sina män och föda barn istället för att förvärvsarbeta. Nordberg går till och med så långt som till att konstatera att ”SD är inget för en vanlig svensk kvinna”.

Allt detta skriver Nordberg alltså utifrån några ord som enligt varenda sverigedemokrat jag känner är oacceptabla, och jag kan för egen del bara konstatera att Nordberg har helt fel. Fel, fel, fel.

Sverigedemokraterna är ett parti som värnar kvinnors rättigheter i allra högsta grad. Både SD och SD-Kvinnor står för lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor. Partiet förespråkar valfrihet inom familjepolitiken för att kvinnor och män ska kunna välja hur de vill leva sina liv för att må bra, och visar stark tilltro till kvinnors kompetens, styrka och förmåga att ta eget ansvar genom att säga nej till kränkande och offerstämplande positiv särbehandling av kvinnor. SD och SD-Kvinnor jobbar för att både kvinnor som män ska uppleva förbättrad trygghet såväl i hemmet som i det offentliga rummet, och vill lägga extra fokus på att hjälpa de som idag är mest utsatta i samhället.

Både SD och SD-Kvinnor förespråkar, vilket Nordberg nämner men väljer att vinkla för att falskeligen belägga oss med tvivelaktiga åsikter, en mängd åtgärder för att hjälpa de som faller offer för hedersrelaterade brott.

I mina ögon är SD därmed, mer än något annat parti, verkligen ett parti för vanliga svenska kvinnor. Partiet har den politik som många kvinnor, även de kvinnor som invandrat till Sverige eller som är andra generationens invandrare, har saknat i så många år. SD är i dagsläget det enda parti som på allvar står upp för kvinnors rätt till valfrihet, för kvinnors rätt att bli tagna på allvar och respekterade, samt för kvinnors rätt att känna sig trygga. SD är också de enda som står upp för även invandrade kvinnors rättigheter när till och med feministerna sviker.

Tyvärr förmår Nordberg tydligen inte se detta. Kanske för att hon inte valt att på allvar sätta sig in i det hon skriver om utan istället verkar se det som viktigare att sitta framför datorskärmen och plita ner surrealistiska texter i vilka människor födda i andra länder än Sverige klassificeras som ”svarthåriga” eller som ”afghanska fundamentalist – skägg”. Det är inte utan att jag, med avseende på hennes val av i mina ögon oacceptabla ord, undrar hur det egentligen står till med Nordbergs egen människosyn, och framförallt med hennes syn på människor med ursprung utanför Sveriges gränser.

Det enda i Nordbergs text som faktiskt kan spåras tillbaka till verkligheten utan att ha belagts med alltför grova vinklingar och lögner är det som hon skriver om att ”inskränka den svenska aborträtten”. För jodå, det stämmer att SD-Kvinnor vill se en utredning av hur långt in i graviditeten abort ska kunna beviljas. Detta för att det idag finns fullt livsdugliga foster som aborteras sent i graviditeten, och det även när det inte föreligger risk för moderns liv och hälsa.

SD-Kvinnor vill också att gränsen för fri abort sänks till vecka tolv, samma gräns som råder i våra grannländer, och att det därefter ska vara möjligt att göra abort med tillstånd från Socialstyrelsen. Det ofödda barnet är en unik individ vars rätt att leva måste vägas mot föräldrarnas önskan att slippa bli föräldrar, med alltmer tyngd för varje graviditetsvecka som går. Dessutom ökar risken för komplikationer ju längre gången graviditeten är. De aborter som utförs efter den tolfte graviditetsveckan är betydligt mer smärtfyllda, komplicerade och utdragna än de som sker tidigare.

SD-Kvinnor står däremot inte bakom några förslag om att införa böter för abort. Absolut inte.

Nordberg kallar alltså detta för att inskränka aborträtten, och så kan man välja att uttrycka det. Själv vill jag snarare kalla det för att värna bibehållen aborträtt, dock med ökad hänsyn tagen till det ofödda barnets rätt till sitt liv.

Avslutningsvis ger jag Nordberg bakläxa. Läs på, ordentligt, om vad SD och SD-Kvinnor står för, innan nästa kolumn om oss författas. Se också till att inte generalisera mer än vad det statistiska underlaget (en person i detta fall) medger. Denna gång blev det nämligen inget annat än ett underkänt i betyg, på grund av såväl grova faktafel som allvarliga metodikfel.

Therese Borg

Anmälningsplikt kan hjälpa hedersoffer

2012/11/12 12:06

Idag har SD-Kvinnors Kristina Winberg fått en replik till Inger Stark (V) publicerad på Newsmill. Läs repliken här, eller nedan.

 

Anmälningsplikt kan hjälpa hedersoffer

Inger Stark (V) påstår i en debattartikel att vårt förslag om en utredning i syfte att ta fram en lagstiftning där även de som uppmuntrar eller tyst stödjer hedersförtryck och våld ska kunna dömas är verklighetsfrämmande och rättsvidrigt.

Starks reaktion är märklig. För det första föreslår vi en utredning om detta, vi påstår inte att vi har alla svar idag. För det andra är detta ett i en rad av förslag, som ska ses som en helhet. Andra punkter i vårt åtgärdsprogram underlättar bedömningen av skuldfrågan. För det tredje finns redan idag en viss möjlighet att döma personer som väljer att inte avslöja vissa brott. En utredning skulle visa på möjligheter och svårigheter att vidga skuldbegreppet ytterligare. Är man något sådär insatt i hedersproblematiken vet man att hedersbrott ofta utförs kollektivt.

Så här lyder 23 kap. Brottsbalken idag:

”…försök eller förberedelse till mord, dråp, barnadråp eller sådan misshandel som ej är ringa, så ock för stämpling till mord, dråp eller grov misshandel eller underlåtenhet att avslöja sådant brott dömes till ansvar. Underlåtenhet att avslöja innefattar att ej anmäla…”

Dock finns följande förbehåll: ”…när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste…”

Så om man ser ett sådant hedersbrott och det finns fara för en själv eller ens närmaste så innefattas man inte av skyldigheten att anmäla brott. Detta betyder att det enda som är verklighetsfrämmande är Starks ovilja att ta tag i grundproblemen och det enda som är rättsvidrigt är hennes försök att avlasta varje förövare dennes skuld. Tyvärr verkar det vara så att det tar lång tid för denna gamla hederskultur att avta när man immigrerar. Där måste samhället vara tydligare än idag med krav på förändring.

Hur kan vi då hjälpa till? Jo genom att uppmärksamma den grundläggande problematiken och vidtaga åtgärder utan att krampaktigt hålla fast vid mångkultur. Titta bara på en kommun som Jönköping, där man har haft en överenskommelse som har funnits sedan 1994 men åtgärdades först efter en anmälan till Skolinspektionen av föreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”. Föreningen ansåg att avtalet legitimerar våld, förtryck och kontroll av de muslimska barnen och att skolan inte ska bidra till religiösa värderingar.

Barn från vissa kulturer behandlas inte som andra barn. Exempelvis får flickor duscha med underkläder på (trosor och linne), simundervisningen för flickor ska hållas av kvinnlig lärare och under ramadan kan barn bli entledigande från idrotten då fastan gjort dem trötta. Nu kan jag glädjas åt att denna överenskommelse blivit riven då kommunen har blivit anmäld till skolinspektionen.

Men i debatten ställer jag mig frågande hur en kommun som Jönköping kunde teckna en sådan överenskommelse samtidigt som man skapade ett stödmaterial tillsammans med brottsofferjouren om att bekämpa förtryck och våld i hederns namn. Både detta stödmaterial som skapades i kommunen 2006, och en hel del punkter i barnkonventionen står i motsats till överenskommelsen med muslimska föreningen. En sak är säker, hade övriga fullmäktigeledamoter, inkl. Vänsterpartiet, lyssnat till oss Sverigedemokrater hade de klarat sig undan skandalen.

Kulturen förändras över tid säger Inger Stark i sin artikel, jo visst gör den det och vår kultur har visst influenser från andra länder, en del har vi slopat andra har vi tagit till oss. Problemet är ändå det jag skrev inledningsvis att man vid migration behåller gamla oönskade sedvänjor. Det förvärras av ett okritiskt bejakande av mångkultur från sju partier.

Assimilation är när minoriteter i ett samhälle anpassar sig till majoritetens kultur, språk och värderingar. Historiskt har de flesta invandrare till USA assimilerats och anammat engelskan och det amerikanska levnadssättet. Detta tycker vi inte är något konstigt då det har fungerat även i Sverige innan den nya integrationspolitiken satte igång med verkningslösa och ofantligt dyra projekt.

Vi menar helt enkelt att man ska ta seden dit man kommer, sedan om personerna vill bevara sin ursprungskultur får det inte ske på bekostnad av att unga människor faller offer för hederskultur eller dylikt.

En annan problematik med den ansvarslösa invandringspolitiken är att vi inte har rätta verktyg eller kunskap om hur vi ska bemöta offren för hedersproblematik. Hur ska vi kunna hjälpa invandrarbarn som lever under förtryck och hot när regelverket är sådant att man inte får informera polis och sociala myndigheter?  Samhället är alltså valhänt. Det indikeras vidare av att polisen ibland anser att det är bättre att inte utkräva ansvar för hedersbrott eftersom det kan förvärra situationen för offren. Det är mycket frustrerande  De så kallade ”Balkongflickorna” är polisen väl medveten om men även där är de handfallna, för de vet att det inte kommer att finnas någon i kollektivet som berättar sanningen.

På samma sätt ser det ut i andra delar av det offentliga samhället. När ett barn t.ex. i grundskolan råkar nämna att  ”pappa brukar slå min syster” då har skolan plikt att anmäla detta, rektorn meddelar socialförvaltning som kontaktar polis och barnet förhörs. Åklagaren vet redan att barnet kommer att säga att allt var en lögn, efter påtryckningar ifrån familjen. Här väljer många åklagare att inte väcka åtal. En lösning som kan underlätta för offret är att alltid ha förrättningar inom lykta dörrar vilket inte är fallet idag.

Inger Stark säger att man inte kan stämpla en hel grupp men hävdar i samma mening att det är i vissa grupper som förtrycket finns. Hon motsäger sig själv och visar att mycket av de åsikter som uttrycks av henne bara är tom retorik.

Vi slutar aldrig upp vår kamp för att hjälpa hederskulturens offer!

Kristina Winberg

SD-Kvinnor tystnar inte om hedersfrågan

2012/10/18 14:01

Igår publicerade Newsmill en  artikel av SD-Kvinnors Paula Bieler. Artikeln skrevs som ett bemötande till en tidigare artikel av Bahareh Andersson.

Paula Bielers artikel finns att läsa nedan, eller förstås på Newsmill.

Vi i SD kommer inte tystna i hedersfrågan

Nyligen publicerades en artikel av Bahareh Andersson som förmodat svar till SD-kvinnors Carina Herrstedt och Therese Borg. Uppenbart är dock att Andersson inte läst den text som mina kollegor skrivit, än mindre det program mot hedersrelaterat våld och förtryck som vi i SD-kvinnor tagit fram. Hade hon gjort det hade hon nämligen vetat att vi presenterar flera konkreta åtgärder och förslag på ändringar i system, lagar och värdearbete.

Som exempel kan nämnas att vi kräver lagändringar som omöjliggör äktenskap för minderåriga (idag beviljas undantag) och inte erkänner äktenskap som förrättats utomlands under omständigheter som inte är godkända enligt svensk lagstiftning. Vi föreslår inrättandet av jourverksamhet inriktad på att hjälpa hederskulturers offer, likt det finns kvinno- och mansjourer.

Vi föreslår en utredning i syfte att ta fram en lagstiftning där även de som uppmuntrar eller tyst stödjer hedersförtryck och –våld kan dömas för den skada de åsamkat offret. Vi vill också se fördjupade dialoger med religiösa och etniska föreningar och ett utvecklat föräldrastöd riktat till föräldrar med bakgrund i hederskulturer för att förankra den svenska värdegrunden gällande individuella rättigheter, jämställdhet och jämlikhet.

Enligt Andersson är den självklara åtgärden ”att sätta igång en integrationspolitik som når fram”. Hur detta ska ske eller vad den ska innehålla säger hon, till skillnad från oss, ingenting om. En annan lösning är att öka invandringen. Åter missar hon dock att förklara hur detta skulle hjälpa mot hedersproblematik, den ökade invandringen motiveras enligt henne med att den ger ett ”levande och även för många svenskar spännande mångkulturellt samhälle”och att Sverige är så folktomt att ”utebliven invandring skulle ställa till med allvarliga problem”.

Att den stora invandringen till Sverige förändrat vårt samhälle i grunden är något jag kan hålla med om. Det svenska samhället och den svenska kulturen får dagligen ge vika för det nya mångkulturella idealet och det är i mångkulturens och toleransens namn de undantag från regelverk görs som ger plats för hederskulturers etablerande i Sverige. När samhället i mångkulturens namn accepterar att vissa ungdomar inte deltar i undervisningsmoment, när samhället accepterar att kvinnor döljs under sjok av tyg och när samhället beviljar bidrag till organisationer som fysiskt skiljer män och kvinnor åt – då lämnas utrymmet fritt för hederskulturer.

Det grövsta misstaget i Anderssons artikel kommer dock tidigt, och handlar om synen på assimilation. När SD-kvinnor talar om behovet av en omställning från integrations- till assimilationspolitik menar vi att fokus måste flyttas från hur vi skapar ett nytt samhälle där grupper lever separat baserat på vilken kultur de har sin bakgrund i till hur vi möjliggör att invandrare blir en del av det svenska samhället. Det handlar minst lika mycket om att klargöra lagar och regler i vårt samhälle som om att stärka och lyfta den egna kulturen, både för att visa hur vi lever här och för att visa varför vårt sätt att leva är värt att uppskatta.

På så sätt välkomnas nya medborgare in i det svenska samhället. Det handlar om att den enskilda individen – inte hela folkgrupper – ska ges möjlighet och incitament att omfamna och ta till sig det svenska, något som i högsta grad är möjligt.

På det stora hela är det anmärkningsvärt hur Bahareh Andersson ondgör sig över ett åtgärdsprogram hon omöjligtvis kan ha läst. I stället för att kommentera de konkreta förslag vi presenterat gör hon exakt det hon anklagar andra för att göra – stoppar diskussionen genom att varna för rasism och hat.

Samtidigt är den enda lösning hon själv presenterar ”bättre integration”. Men ett rätt kan jag ändå ge henne. Först den dag de hederskulturella normerna är utslängda ur vårt land kommer vi i SD-Kvinnor sluta tala om heder.

 

Paula Bieler

SD-Kvinnor bemöter Gudrun Schyman angående hederskultur

2012/10/10 19:15

I förra veckan publicerade Newsmill en artikel av Gudrun Schyman. I denna förklarade hon i vanlig felaktig ordning att hederskultur enbart beror på patriarkala strukturer, och angrep SD genom att hävda att vi ”…kidnappar hedersfrågan för att begränsa invandringen.”

Vi ansåg att ett bemötande var på sin plats, och författade därmed ett svar. Idag publicerades det på Newsmill och kan läsas här. Eller nedan.

 

 

Minskad invandring krävs för att få bukt med hederskultur

För ett antal dagar sedan skrev Gudrun Schyman en debattartikel i vilken hon menade att ”SD kidnappar hedersfrågan för att begränsa invandringen”.

Ett sådant uttalande visar på en väldigt underlig inställning till hur jämställdheten i Sverige ska förbättras, och på en bristande insikt i vad som gör att så oerhört många personer i Sverige lever under hedersförtryck.

Genom att anklaga SD för att kidnappa hedersfrågan visar Gudrun Schyman att hon anser att det är en problematik som bara angår vissa personer. Hon verkar anse att ett av vår tids stora samhällsproblem är något som vissa grupperingar i samhället ska ha monopol på och som andra ska strunta i, och förringar därmed det faktum att hennes eget sätt att förklara hedersproblematik utelämnar ett antal viktiga faktorer som är ett måste att ta hänsyn till om det ska gå att hjälpa hederskulturens offer.

En mycket viktig sådan faktor är den kulturella skillnaden mellan olika länder. Denna skillnad förnekar Gudrun Schyman helt och hållet genom att hävda att hedersproblematiken enbart beror på patriarkala strukturer.

Det stämmer att patriarkala strukturer är en del av orsaken. Men de är långt ifrån den enda orsaken. Patriarkala strukturer har vi nämligen haft även i Sverige under oerhört lång tid, men det har inte resulterat i hedersproblematik.

Av detta kan det bara dras en enda slutsats, och det är att det måste finnas någon annan faktor än patriarkatet som är avgörande för hederskulturens vara eller icke vara. För oss i SD-Kvinnor är det uppenbart vilken denna faktor är. Den består i olika kulturers skilda synsätt på kollektivism kontra individualism.

Gudrun Schyman får gärna fortsätta hävda att SD kidnappar hedersfrågan i syfte att begränsa invandringen, om det är vad hon tror. Dock är vi många som vet att det i verkligheten förhåller sig på ett helt annat sätt.

Medan Gudrun Schyman och många andra av dagens så kallade feminister försöker tysta oliktänkande genom att svartmåla dem och samtidigt blundar för faktorer som måste tas i beaktande för att komma till rätta med hedersproblematiken ser vi i SD-Kvinnor med öppna ögon på problematiken, beaktar alla bakomliggande faktorer, och föreslår med dessa som grund konkreta åtgärder i syfte att verkligen kunna hjälpa hederskulturens offer.

Dessa åtgärder, 32 till antalet, finns i det åtgärdsprogram som SD-Kvinnor arbetat fram i samråd med SD och offer för hederskulturen. Ingen av åtgärderna handlar så som Gudrun Schyman antyder om att begränsa invandringen, och det beror på att de personer som idag redan lever i Sverige och utsätts för hedersförtryck och hedersvåld knappast kan hjälpas konkret i sin vardag i detta nu genom en framtida begränsad invandring. På sikt kan de hjälpas av en minskad invandring, men inte tillräckligt snabbt.

Dock finns det en stark koppling mellan en alltför hög invandring och den allt större förekomsten av hedersproblematik i landet, och det måste vi förhålla oss till. När invandrings – och integrationspolitiken så som idag leder till att en alltför stor andel av alla invandrare lever enligt sina hemländers normer och värderingar i utanförskapsområden, istället för att bli en del av majoritetssamhället, blir en ökande hedersproblematik en ofrånkomlig följd.

Det innebär att en minskad invandring i kombination med en omställning från integrations – till assimilationspolitik är en förutsättning för att Sverige på sikt ska kunna motverka att fler människor i Sverige faller offer för hederskulturen. En minskad invandring i kombination med en omställning från integrations – till assimilationspolitik är därmed också en förutsättning för att Sverige på sikt ska kunna leva upp till de högt uppsatta jämställdhetsmålen och till deklarerandet av alla människors lika värde.

 

Regeringens passivitet är ett svek mot utsatta kvinnor

2012/05/04 16:11

Idag har Therese Borg och Carina Herrstedt fått en artikel om hedersproblematiken publicerad på Newsmill. Läs den gärna, antingen på Newsmill eller nedan.

 

Regeringens passivitet är ett svek mot utsatta kvinnor

Under alltför lång tid har många personer förnekat förekomsten av en förtryckande och våldsam hederskultur och samma personer har även menat att det är rasistiskt att prata om hederskultur. Det finns också en utbredd okunskap om att hedersproblematiken på många sätt skiljer sig från det som brukar benämnas ”mäns våld mot kvinnor” eller ”våld i nära relationer”. Vidare verkar det bland de som har kunskap finnas en utbredd ovilja att prata öppet om problematiken och att ta ställning. Troligen på grund av en utbredd rädsla för att bli anklagad för rasism.

Låt oss därför råda bot på tystnaden och okunskapen genom att tala klarspråk och peka på två grundläggande skillnader mellan hedersproblematik och våld i nära relationer.

  1. Förtryck och våld i hederns namn är socialt accepterat, legitimerat och till och med en näst intill tvingande norm i många kulturer medan förtryck av och våldsutövning mot kvinnor och barn kraftigt fördöms i den svenska kulturen.
  1. Hedersförtryck och hedersvåld handlar inte om ensamma män som utövar förtryck och våld mot sina kvinnliga partners på grund av kontrollbehov eller missbruksproblem, utan om systematiskt förtryck och våld som ofta en hel familj och släkt och även bekanta, inklusive mödrar och andra kvinnor, utövar mot den enskilda individen. Hela nätverk på uppåt 150 personer kan vara involverade i kontrollen av en enda enskild ung kvinna, och något liknande existerar inte när det gäller etniskt svenska mäns våld mot sina kvinnliga partners, eller etniskt svenska kvinnors våld mot sina manliga partners, eller våld i samkönade relationer.

Medvetenhet om dessa skillnader leder till den självklara slutsatsen att hedersproblematik är väsensskilt från annat våld i nära relationer, och att det därför också krävs helt andra åtgärder.

Tyvärr verkar regeringen, som har det yttersta ansvaret, efter snart 6 år vid makten och efter upprepade uttalanden om att man aktivt jobbar med att skaffa kunskap om problematiken för att kunna ta fram lämpliga åtgärder, fortfarande inte ha förstått ett enda dugg av vad det hela handlar om. Exempelvis kunde vi i DN nyligen läsa ett uttalande av regeringens nya nationella samordnare mot våld i nära relationer, Carin Götblad, angående hur man ska komma till rätta med hedersproblematiken:

”Pojkar och män behöver träna på att sätta ord på sina känslor för vi vet att det är en fundamental sak för att inte ta till knytnävarna. Våld i nära relationer är till största delen ett mansproblem.”

Denna skrämmande brist på kunskap i kombination med regeringens underlåtenhet att på allvar sätta in åtgärder mot problematiken trots att det sedan länge funnits ett akut behov, har resulterat i att ytterligare en ung kvinna, denna gång i Landskrona, nyligen mördats i hederns namn. Underlåtenheten att agera har också resulterat i att tiotusentals unga kvinnor (till viss del även unga män) i Sverige dagligen utsätts för förtryck, hot och våld i hederns namn.

För oss i SD-Kvinnor är detta oacceptabelt. Vi vill se att en mängd åtgärder omedelbart sätts in, och den första och på lång sikt viktigaste åtgärden är en omställning från integrations – till assimileringspolitik. I praktiken innebär det att det måste bli ett slut på att legitimera och uppmuntra hederskultur genom att exempelvis införa separata badtider för kvinnor, ge föreningsstöd till föreningar som inte i praktiken erkänner kvinnors lika rätt, samt operera in nya mödomshinnor på unga kvinnor, eller rekommendera dem att sticka sig i slidan men en nål för att i samband med bröllopsnattens första samlag framkalla blödning, som ett tecken på oskuld. Detta handlar nämligen inte om att visa tolerans för olikheter, utan om att svika vårt lands mest utsatta kvinnor och om att hjälpa till att upprätthålla normer som går stick i stäv både med vår svenska syn på kvinnors och mäns lika värde och med svensk lagstiftning.

Endast genom att stå fast vid våra värderingar och genom att kräva att nyanlända respekterar svensk lagstiftning kan vi underlätta nyanländas anpassning till den svenska synen på kvinnan, och på sikt komma till rätta med hedersproblematiken.

I syfte att förhindra att fler faller offer för hederskultur och för att förbättra omhändertagandet av de offer som redan är drabbade behövs dessutom en satsning på att stärka befintliga åtgärdsprogram mot hedersförtryck samt på ny forskning och nya förebyggande åtgärder. Därför menar vi att minst 50 miljoner kr årligen bör flyttas från genusforskning och från de statligt finansierade jämställdhetsprojekt som inte uppvisar någon reell inverkan på den faktiska jämställdheten i samhället, exempelvis sådan forskning som försöker klarlägga om en gaffel ses som manlig eller kvinnlig, för att istället specifikt öronmärkas för kampen mot hedersproblematiken.

Självklart ska arbetet mot våld i nära relationer fortsätta parallellt med arbetet mot hedersproblematiken, men det är viktigt att ta fram skilda åtgärder för skilda problem och därför är det också viktigt att öronmärka pengar just för att motverka hedersproblematiken, så att det arbetet inte glöms bort.

Åtgärderna som redogjorts för ovan är bara en start, många fler behövs, inte minst vad gäller förbättringar av lagstiftningen och kraftig skärpning av straffen för de som begår brott i hederns namn. Även när det gäller tvångsäktenskap, som är en del av hedersproblematiken, behövs lagändringar. Detta kommer vi att arbeta för.

Therese Borg & Carina Herrstedt

 
 

Tidigare inlägg angående hedersproblematik: http://sdkvinnor.se/category/hederskultur/

Man löser inte problem genom att skjuta budbäraren

2012/03/20 12:36

Den 10 mars publicerades en ledare i Folket, i vilken det framfördes gott om osakliga påhopp på både SD och SD-Kvinnor. Jag skrev en replik som tydligen bara publicerats i pappersupplagan, trots att ledaren publicerats på internet. För att fler ska kunna läsa publicerar jag därför min replik även här.

Man löser inte problem genom att skjuta budbäraren.

I lördagens Folket ondgör sig Fredrik Pettersson över SD-Kvinnors kampanj mot hedersproblematik och deklarerar stolt att han minsann är feminist, att han skrivit om våld mot kvinnor och har försökt få politiker att agera.

Det han inte verkar reflektera över är att insatserna för att hjälpa alla de kvinnor och även män som varit, är och kommer att bli offer för hederskulturen inte är tillräckliga. Inte heller verkar han reflektera över att en sann feminist hade valt att diskutera sakfrågan i syfte att hjälpa hederskulturens offer istället för att på ett oförskämt och snudd på lögnaktigt sätt försöka skjuta budbäraren.

Anklagelsen om att SD-Kvinnor valt att agera mot hedersproblematiken för att vinna mark i opinionen visar på bristande medvetenhet om drivkraften för många sverigedemokraters politiska engagemang, nämligen viljan att genom politiska lösningar hjälpa de som utsätts för våld och förtryck i hederns namn. Väljare kan vinnas genom föga krävande populism. Vi har dock valt att ägna otaliga kvällar och nätter åt att tillsammans med tidigare offer för hederskulturen arbeta fram de åtgärder som partier i maktposition borde ha tagit fram för länge sedan.

Pettersson påstår att SD anser att människor är sitt ursprung, att det viktiga för SD inte är vart människor är på väg utan var de kommer ifrån. Detta trots att vi förespråkar assimilering och öppen svenskhet och därmed tror på människors förmåga att vara på väg, att förändras. Samtidigt gör han sig skyldig till det som han felaktigt anklagar oss för då han drar upp SD:s historik och insinuerar att inslag i denna utgör vittnesbörd om SD av idag. Han fokuserar på ursprunget, inte på vad vi är eller vart vi är på väg.

Therese Borg

Vice ordförande SD-Kvinnor

Ytterligare en replik (svar på denna ledare) finns publicerad i GD, och kan läsas här eller nedan.

Du har missuppfattat oss

Karin Bergkvist visar i sin ledare den 8/3 att hon missuppfattat SD-Kvinnors kritik mot Internationella kvinnodagen. Fortsatt arbete för jämställdhet är inte onödigt! Tvärtom bör allvarliga jämställdhetsproblem stå i fokus dagligen, inte bara en dag om året. Därav vår kritik. Vidare är vi kritiska mot att det som hamnar i fokus på Internationella kvinnodagen oftast inte är de allvarligaste jämställdhetsproblemen.

Utöver det förespråkar vi lika rättigheter och möjligheter för män och kvinnor istället för att i likhet med delar av den feministiska rörelsen enbart värna kvinnors intressen på mäns bekostnad. Därför är vi kritiska till att det finns en mycket uppmärksammad kvinnodag medan mansdagen är något som de flesta inte ens hört talas om.

Som ett första försök att påverka det som vi anser är fel lanserade vi den 7/3 en kampanj som kommer att pågå under lång tid framöver. Kampanjen har internationell koppling och fokuserar på det allvarligaste jämställdhetsproblem vi idag har i Sverige, nämligen hedersproblematiken.

I syfte att skapa debatt och bryta beröringsskräcken kring hedersproblematiken inledde vi kampanjen med att lansera en film och publicera debattartiklar. Inom kort kommer vi även att presentera ett åtgärdsprogram som syftar till att hjälpa alla de invandrarkvinnor som utsätts för förtryck och våld i hederns namn.

Kampanjen verkar ha undgått Bergkvist trots den rikliga uppmärksamhet som den fått. Även samsynen kring behovet av att lyfta blicken från genus – och hendiskussionen för att istället fokusera på det som i allra högsta grad har med hederskultur att göra, och som Bergkvist själv nämner angående kvinnors bristande rättigheter, verkar ha passerat obemärkt: De våldtas, könsstympas, de blir bortgifta mot sin vilja, sålda, tvingas skyla sig och får i vissa länder inte rösta.

På dessa allvarliga inskränkningar av kvinnors rättigheter behöver fokus ligga även enligt oss, dock utan vanföreställningar om att inskränkningarna bara finns i andra länder. Hederskulturen och dess offer finns mitt ibland oss, i jämställda Sverige, och det är hög tid att sätta in åtgärder om allas lika värde ska bli annat än tomma ord.

I ledaren påstås vidare att vi attackerar den självklara rätten för kvinnor till fri abort, vilket är allt annat än sant. Rätten till fri abort har vi nämligen alltid värnat genom att föreslå att den ska gälla fram till vecka 12 såsom i Norge och Danmark. Därefter ska tillstånd från Socialstyrelsen krävas.

Faktiskt är det bara två saker som Bergkvist lyckats uppfatta på ett korrekt sätt.

Det första är att föräldrar enligt oss ska få fördela föräldradagarna mellan sig på det sätt de vill. Vi tror nämligen att vuxna människor är kapabla att fatta egna kloka beslut och på intet sätt är i behov av statligt överförmynderi för att vara bra föräldrar åt sina barn.

Det andra är att vi ser genuspedagogiken, som ersatt en begränsande norm med en annan, som ett hot mot barns identitetsutveckling. I genuspedagogikens spår möts barn av det förvirrande och med verkligheten föga överensstämmande budskapet att de inte är pojkar eller flickor utan könlösa hen, och av signaler om att de inte villkorslöst duger så som de är utan bara är bra nog om de bekräftar genusvetarnas hårt eftersträvade visioner genom att vara tvärtom, pojkflickor och flickpojkar.

Det borde framstå som uppenbart för de flesta att detta experimenterande med barns identitetsutveckling inte kan benämnas mer passande än med just det ord som Bergkvist kritiserar: övergrepp.

Therese Borg

Vice ordförande, SD-Kvinnor

SD-Kvinnor har valt ny styrelse

2012/03/17 16:44

Lördagen den 17 mars höll SD-Kvinnor årsmöte. En ny styrelse och valberedning valdes, nya stadgar antogs, och det beslutades också att SD-Kvinnor kommer att delas in i tre regioner.

SD-Kvinnors nya styrelse:

Carina Herrstedt – ordförande (Omval)

Therese Borg – vice ordförande (Omval)

Janita Kirchberg – ledamot (Omval)

Hanna Wigh – ledamot (Omval)

Paula Bieler – ledamot (Nyval)

Kristina Winberg – suppleant (Nyval)

Cassandra Sundin – suppleant (Nyval)

SD-Kvinnors nya styrelse. Fr.v. Carina Herrstedt, Cassandra Sundin, Kristina Winberg, Janita Kirchberg, Hanna Wigh, Paula Bieler, Therese Borg. Foto: Matthias Rausbo

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SD-Kvinnors nya valberedning

Louise Erixon

Alexandra Brunell

Julia Holmelius

Två debattartiklar om hedersproblematik.

2012/03/07 16:59

Vi i SD-Kvinnor har fått två olika debattartiklar om hedersproblematik publicerade idag. Läs den ena på SVT Debatt och den andra på Newsmill, eller läs artiklarna nedan.

Mer om kampanjen kan ni också läsa hos Metro och Dagens Opinion.

Dessa förnekare av hedersförtryck kan ha blod på sina händer

I en debattartikel från 2010 skriver Ewa-Britt Svensson, EU-parlamentariker (V), följande:

”Jag anser att begreppet hedersmord är rasistiskt belastat. Därför att när man lyfter upp heder och etnicitet som den viktiga förklaringen till varför dessa tragedier inträffar, då riskerar man att förminska mäns våld mot kvinnor till en fråga om etnisk bakgrund.”

Masoud Kamali, professor i socialt arbete, instämmer i Svenssons ord och går dessutom så långt som till att förneka existensen av hederskultur.

I en dokumentär från SVT intervjuas Abdirizak Waberi, riksdagsledamot (M). Han hävdar under intervjun att sex utanför äktenskapet är förbjudet och att det inte är fel att påstå att det ibland kan vara på sin plats att en man slår sin fru, och ger därmed prov på just den kvinnosyn som utgör plattform för hederskulturen.

Ann-Charlotte Marteus hävdar i Expressen att det är en acceptabel lösning att kvinnor rekommenderas att sticka sig själva i slidan med en nål för att framkalla blödning som ett tecken på oskuld i samband med bröllopsnattens samlag.

Vi i SD-Kvinnor reagerar starkt på det som återgetts ovan, då vi ser det som svek mot den stora andel av vårt lands kvinnliga befolkning som förvägras rätten till sina egna livsval, sina egna kroppar, sina egna känslor.

Enligt oss, som lyssnat till så många kvinnors berättelser om det förtryck och våld de utsatts för i hederns namn av fäder, bröder och släktingar, är hederskulturen nämligen i allra högsta grad existerande. Den är också ett av de allvarligaste jämställdhetsproblem vi har i Sverige i dagsläget. Att diskutera detta problem och erkänna dess faktiska koppling till kultur får aldrig leda till anklagelser om rasism, eftersom det lägger locket på en oerhört viktig debatt som vi måste våga föra i det offentliga om vi vill åstadkomma en förändring.

Därför lanserar vi idag en kampanj för att uppmärksamma och på sikt kunna åtgärda hedersproblematiken. Som en del av kampanjen har en film tagits fram, och inom kort kommer vi också att presentera ett åtgärdsprogram för att motverka hedersproblematiken.

Filmen ger starka intryck. Den verklighetstrogna brutaliteten tvingar bort skygglappar, berör känslomässigt och får tittaren att reagera på de skarpa orden. ”Har de då inte blod på sina egna händer?”

Att intrycken är starka och orden skarpa är ingen slump. Tvärtom är de avsedda att skapa reaktion nog för att en gång för alla bryta den beröringsskräck, förnekelse, relativisering och till och med uppmuntran som är ständigt förekommande när det gäller hedersproblematik.

Vi menar att alla de personer, inte bara ovan nämnda, som är i position att kunna påverka attityder och åtgärda hedersproblematik, men som på olika sätt underlåter att göra detta eller till och med agerar på ett sätt som är kontraproduktivt, bör ställa sig frågan om de har del av skulden varje gång en ung kvinna nekas att leva sitt liv i frihet från förtryck och våld. Det är dags att vi alla ställer oss frågan om vi kanske har blod på våra egna händer, och väljer vårt fortsatta agerande utifrån de svar vi finner i oss själva.

SD-Kvinnor har funnit svaren och kommer att ta ställning för alla kvinnors rättigheter. Frågan är om Ewa-Britt Svensson, Masoud Kamali, Abdirizak Waberi, Ann-Charlotte Marteus och alla deras meningsfränder tänker göra detsamma?

Therese Borg, vice ordförande SD-kvinnor

 

Jämställdhet måste omfatta alla kvinnor

Sverige är efter många års intensivt jämställdhetsarbete i många avseenden ett av världens mest jämställda länder. Det ska vi glädjas åt och vara stolta över. Dock finns fortfarande vissa problem kvar att åtgärda, och detta föranleder att vi behöver välja vad vi ska fokusera på i det fortsatta arbetet för jämställdhet i Sverige.

Något som framstår som uppenbart för oss, men som tyvärr inte verkar uppenbart för alla, är att vi måste lägga om fokus i jämställdhetsarbetet och åtgärda det i dagsläget allvarligaste jämställdhetsproblemet av alla. Hedersproblematiken.

I ett av världens mest jämställda länder finns det tiotusentals kvinnor som av familj och släkt begränsas i sitt val av partner. Det finns kvinnor som faller ut genom fönster och från balkonger, eller som knivhuggs till döds av sina fäder, eller som misshandlas av sina bröder, för att de blivit kära i fel man. Många är också de flickor och unga kvinnor som under sommaren försvinner spårlöst, för att de blivit bortgifta i sitt hemland, eller som under en lovvecka tillfälligt sänds till ett annat land för att där utsättas för tortyrliknande könsstympning.

Otaliga är alla de kvinnor som i dagens jämställda Sverige, som sedan länge deklarerat kvinnans rätt till sin egen kropp och sin egen sexualitet, lever i ett sammanhang där våldtäkt inom äktenskapet inte anses existera.

I ett av världens mest jämställda länder händer det att kvinnor av hänsyn till mäns krav, föranledda av religionstillhörighet, tvingas ta del av undervisning sittande dolda bakom skärmar. Många kvinnor behöver dessutom separata badtider i kommunens badhus för att få lära sig simma, och tvingas täcka sig själva under olika former av slöjor för att få lämna hemmet. Unga kvinnor som lever i en förtryckande och våldsam hederskultur rekommenderas ibland av vårdpersonal att som ett tecken på bibehållen oskuld sticka sig själva i slidan med en nål för att framkalla blödning i samband med bröllopsnattens samlag. Detta för att undkomma en eventuellt livshotande situation.

Till ett av världens mest jämställda länder flyttar kvinnor från andra och mindre jämställda delar av världen, inte sällan för att slippa undan förtryck, och de får sedan stå ut med samma förtryck även här.

Frågan som måste ställas är varför detta uppmärksammas så pass lite i den offentliga debatten? De personer, politiska partier och organisationer som är som allra mest kända för att stå upp för jämställdhet befattar sig knappt med denna problematik. Istället lägger de fokus på att sträva efter könsneutralitet i en mängd sammanhang och på att införa könlösa begrepp såsom hen istället för hon och han. De fokuserar på att debattera den könssegregerade arbetsmarknaden och därav följande löneskillnader, och föreslår att detta ska åtgärdas genom genuspedagogik och kvotering. Men när det kommer till hedersproblematiken, som borde vara viktigare att åtgärda än att förskolepersonal högläser ur barnböcker där flickor benämns som hon och pojkar som han, är tystnaden så gott som kompakt.

Faktiskt befattar sig dessa jämställdhetens kämpar med hedersproblematiken nästan enbart om någon annan tagit upp ämnet till debatt. Dock inte för att föreslå åtgärder, utan för att stämpla initiativtagaren till debatten som intolerant, främlingsfientlig, rasist eller islamofob. Eller för att förneka existensen av en kulturellt betingad hedersproblematik och istället jämställa denna med den barnaga som tidigare var vanligt förekommande i Sverige, eller med kulturellt fördömd med ändå vanligt förekommande misshandel i etniskt svenska pars relationer. Detta trots att likheterna är slående få. Ofta är de också odelat positiva till att kompromissa om innebörden av allas lika värde genom att stödja sådant som att införa separata badtider för kvinnor i landets badhus, och genom att ivrigt uppmana till tolerans när kvinnor tvingas sticka sig själva i slidan med en nål för att framkalla blödning på bröllopsnatten.

De verkar därmed anse att den jämställdhet som de kämpar för bara är viktig när det gäller etniskt svenska kvinnor, och att kvinnor med invandrarbakgrund får klara sig själva. Som om de senare inte hade samma värde och även borde ha samma frihet som de första.

Vi i SD-Kvinnor kan inte acceptera ett sådant synsätt. För oss är det självklart att kvinnor med invandrarbakgrund ska ha samma frihet som etniskt svenska kvinnor, och för detta kommer vi att arbeta.

Den första och på lång sikt viktigaste åtgärden vi föreslår är en omställning från integrations – till assimileringspolitik. I praktiken innebär det att det måste bli ett slut på att legitimera och uppmuntra hederskultur genom att kompromissa om grundläggande värderingar då dessa utgör grundpelare i ett demokratiskt och jämställt samhälle. Sådana kompromisser handlar nämligen inte om att visa tolerans för olikheter, utan om att svika vårt lands mest utsatta kvinnor. Endast genom att stå fast vid grundläggande värderingar kan vi underlätta nyanländas anpassning till den svenska synen på kvinnan och på sikt komma till rätta med hedersproblematiken, och även erbjuda den frihet från förtryck som fått så många från andra länder att söka sig till Sverige.

Det räcker dock inte med en omställning från integrations – till assimileringspolitik, utan krävs även åtgärder som ger effekt på kort sikt. Vi har gott om förslag på sådana åtgärder, framtagna i samarbete med kvinnor som själva varit utsatta för hedersförtryck och hedersvåld, och dessa åtgärder kommer vi inom en snar framtid att presentera i sin helhet i form av ett åtgärdsprogram som syftar till att motverka hedersproblematik.

Therese Borg

Carina Herrstedt

Hanna Wigh

Janita Kirchberg

Anna Wigenstorp

Julia Holmelius

Barnperspektiv som lyser med sin frånvaro

2012/02/29 18:40

I den politiska världen är barnperspektiv ett ständigt återkommande begrepp. Det sägs att beslutsfattande alltid ska ske med hänsyn tagen till barnperspektivet, att barnens bästa ska sättas först och genomsyra all verksamhet.

Det låter förstås jättebra! Självklart ska barnens bästa sättas först.

Problemet är, som i så många andra sammanhang, att de vackra orden inte efterlevs i praktiken utan bara används som utsmyckning av politiska dokument och som slagträn i politiska debatter.

Vad som är bäst för det enskilda barnet är för de styrande politikerna alltför ofta både sekundärt och tertiärt. Det som väger tyngst är ekonomi. Därefter kommer en politisk ideologi. Och sedan, i tredje hand, vad som är bäst för just ditt barn.

Exemplen på att det förhåller sig på just det viset är många. Se bara på alla de förskolor där barngrupperna är alldeles för stora för att det enskilda barnet ska kunna få sina behov tillfredsställda. Där barnen inte lyckas utveckla trygga relationer till vare sig personal eller andra barn, för att personalens tid inte räcker till. Där barnen blir stressade, utmattade, ledsna och rädda på grund av för hög ljudnivå, för många intryck, oförmåga att skydda sig mot angrepp från andra barn och utebliven anknytning till en vuxen person.

Se bara på alla de kommuner som avstår från att införa vårdnadsbidrag, trots att det inte skulle innebära en ekonomisk förlust utan enbart bottnar i en politisk ideologi som förespråkar att alla barn ska stöpas i samma form på en förskola som ligger utanför föräldrarnas kontroll.

Kommuner där barn som inte mår bra av en tidig separation från föräldrarna, eller av att vistas i stora barngrupper, tvingas till förskolan av det enda skälet att föräldrarna annars inte har en möjlighet att försörja sig ens om de lever mycket sparsamt. Kommuner där hysteriskt gråtande barn med panik i blicken bokstavligt talat får slitas ur mammans eller pappans famn vid lämningen på morgonen, och där föräldrarna varje dag går till jobbet med ångest, för att de fått tvinga sig själva till att svika ett barn som inte är redo för en separation.

Kommuner där tidigare harmoniska barn några dagar efter inskolning på förskolan förvandlas till ledsna, arga och utagerande barn som vaknar gråtande med någon timmes mellanrum nätterna igenom, slår sina föräldrar och dunkar sina egna huvuden i väggen i oförmåga att kommunicera sin otrygghet och separationsångest. Kommuner där 1-åringar tillbringar 10-12 timmar om dagen på en förskola, och aldrig hinner ha någon kvalitetstid med sina föräldrar eftersom återstoden av dygnet går åt till att stressa igenom bad, av – och påklädning samt ätande. Och åt sömn. En sömn som ofta blir otillräcklig eftersom timmarna som tillbringas i hemmet varje dygn ibland är färre än det antal timmar som det lilla barnet behöver sova varje natt.

Kommuner där mammors och pappors hjärtan går i bitar för att de får höra från personalen på förskolan om barnets utveckling och upplevelser, istället för att själva få ta del av det.

Är allt detta exempel på hur man tar hänsyn till barnperspektivet, till vad som är det bästa för det enskilda barnet? Eller är det exempel på något som snarare liknar barnmisshandel?

För den som tar begreppet barnperspektiv på allvar framstår det som uppenbart att mycket behöver förändras när det gäller den svenska barnomsorgsmodellen. Förskolorna har dock, trots den kritiska framställningen i denna artikel, en mycket viktig funktion i denna modell. De möjliggör att båda föräldrarna kan arbeta och bidra till att hushållskassan räcker till, vilket förstås gynnar även barnen. Många är också de barn som med glädje går till förskolan varje morgon och ivrigt rusar in till kompisarna för en dag fylld av lek och lärande. Förskolan bör alltså värnas, men den behöver också satsas på, så att problemen med för stora barngrupper blir ett minne blott. Varje barn måste få sina behov tillfredsställda i förskolan, av personal som ges rimliga förutsättningar att göra ett bra jobb!

Men utöver en satsning på förskolan behövs fler alternativ. Alla barn är inte lika, och alla barn trivs därför inte i förskolan. Alla barn är inte heller redo att skolas in redan vid 1-1,5 års ålder, utan skulle må bättre av att skjuta upp separationen från föräldrarna till 3-4 års ålder.

Det vårdnadsbidrag på 3 000 kronor i månaden som idag finns i vissa kommuner är ett sådant alternativ, som snarast borde införas i alla kommuner. Dock är det inte en optimal lösning, utan snarare att betrakta som en tillfällig nödlösning som snarast behöver ersättas med ett bättre alternativ. Dels är summan av 3 000 kronor i månaden alldeles för låg, den räcker inte på långa vägar till som kompensation för att avstå ett heltidsarbete och därmed är det för många föräldrar en ekonomisk omöjlighet att stanna hemma med barnet hur stort behovet än är. De ekonomiska förutsättningarna att ha omsorg om det egna barnet behöver förbättras, och det krävs en utredning kring hur detta ska ske på lämpligast sätt.

Dessutom borde omsorgen om det egna barnet ge samma rättigheter till ekonomisk trygghet, exempelvis när det gäller pension, som förvärvsarbete ger. Därför behövs en utredning även kring hur detta ska lösas. Den förälder som gör det helt naturliga valet att själv ha omsorg om sitt barn under de första åren ska inte få lida för det senare i livet. Att sätta barnens trygghet och välmående främst ska inte bestraffas utan belönas.

Sammanfattningsvis finns det bara en väg att gå för den politiker som menar att hänsyn ska tas till barnperspektivet. Denna väg innebär att barnen måste få kosta! Den innebär också att varje enskild politiker måste vara ödmjuk nog för att kunna ta bort de ideologiska skygglappar som hindrar att det enskilda barnets unika behov synliggörs och tillgodoses.

Vi i SD-Kvinnor vill gå denna väg, för barnens skull. Frågan är vilka fler politiker som vill göra oss sällskap?

För SD-Kvinnor

Therese Borg

Publicerad i SD-Kuriren, nummer 98.