Debattartiklar

SD-Kvinnor vill se åtgärder mot hot och trakasserier.

2011/08/23 16:44

Att politiker på alla nivåer ibland utsätts för olika former av hot, trakasserier och ibland våld är allmänt känt. De allra flesta menar att detta är oacceptabelt, då det inte bara handlar om angrepp mot enskilda personer vilket i sig är illa nog, utan dessutom är ett hot mot åsiktsfriheten och demokratin.

Problemet är dock att det finns personer som inte alls menar detsamma. Personer som inte drar sig för att genom mer eller mindre fascistiska metoder försöka tysta de som är av en annan politisk åsikt. Företrädare för många partier har drabbats av dessa personers attacker, och många är de politiskt aktiva som får leva med traumatiska minnen, med ständig oro och vaksamhet, för att de ger uttryck för sina åsikter.

Vi i SD-Kvinnor är inte förskonade från attacker. Tvärtom är vi många medlemmar och företrädare som under lång tid, än mer på senare tid, har utsatts för bland annat våld, hot, sexuella trakasserier och skadegörelse på grund av vår politiska åsikt. Mycket talar också för att de som ligger bakom angreppen kommer från organiserade extremistiska grupperingar, vilket gör det hela extra allvarligt.

För alla som värnar om ett jämställt samhälle borde denna negativa utveckling tas på största allvar. Under flera år har antalet kvinnliga medlemmar och kvinnliga företrädare varit lägre än antalet män inom Sverigedemokraterna. En bidragande orsak har varit att kvinnor i lägre utsträckning än män varit beredda att utsätta sig dels för den omfattande stigmatiseringen från journalister och omvärlden, och dels för de vanligt förekommande attackerna från extremister. Den senaste tidens händelser riskerar att ytterligare förstärka detta negativa mönster. Kvinnor som vill bli politiskt aktiva, som vill använda sig av sina demokratiska rättigheter, vågar kanske inte med tanke på risken för repressalier.

Detta är inte värdigt ett demokratiskt samhälle, och det är inte heller värdigt ett jämställt samhälle. Kvinnor ska på samma sätt som män ha tillträde till den demokratiska arenan utan att behöva utsättas för våld, hot, sexuella trakasserier, andra trakasserier eller skadegörelse.

Därför vill vi nu se att åtgärder vidtas. Tidigare har en Sverigedemokratisk riksdagsledamot i en interpellation frågat justitieminister Beatrice Ask om hon har för avsikt att vidta åtgärder mot politiskt motiverade hot och politiskt motiverat våld, och svaret blev då att inga åtgärder utöver de befintliga behöver vidtas. Vi hoppas nu att Beatrice Ask är beredd att omvärdera sitt ställningstagande, och uppmanar såväl henne som jämställdhetsminister Nyamko Sabuni att agera. Vi efterlyser konkreta åtgärder som förhindrar att politiskt engagemang, hos såväl kvinnor som män, avstås på grund av rädsla för den egna säkerheten.

Carina Herrstedt, SD-Kvinnors ordförande

Therese Borg, SD-Kvinnors vice ordförande

 

Publicerad: SvD Brännpunkt

Fortsatt debatt om aborter

2011/07/14 13:54

För någon vecka sedan publicerades vår debattartikel om aborter i ett antal tidningar, däribland Sörmlands Nyheter (SN). Inom kort fick vi ett svar på vår debattartikel från S-Kvinnor Sörmland, som skriver så här:

Kvinnors rätt till sin egen kropp

När Sverigedemokraternas kvinnors styrelse uttalar sig i SN den 1 juli om att kvinnors aborträtt borde begränsas så visar de hur konservativa och moraliskt förtryckande de är emot sitt eget kön. SD verkar anse att det endast är kvinnans skyldighet att använda preventivmedel, männens ansvar finns inte med.

I Sverige går just nu jämställdheten bakåt. Vi måste strida för kvinnans rätt till sin egen kropp.  Det är en förutsättning för kvinnors frihet och makt över sitt eget liv.  För Socialdemokraterna är därför kvinnans rätt till abort en självklarhet. Bara kvinnan själv kan fatta detta beslut. S-kvinnor tar strid för aborträtten genom att aktivt förespråka sexualupplysning, preventivmedel samt säkra och fria aborter.  Värna flickor och kvinnors rätt och frihet och låt inte skrämsel och moraliska förtecken som Sverigedemokraterna förespråkar urholka vår frihet.

Ann-sofie Soleby-Eriksson
ordförande S-kvinnor Sörmland

Detta svar har vi nu skrivit ett bemötande till, och skickat till SN. I avvaktan på publicering kan bemötandet läsas nedan.

SD-Kvinnor värnar kvinnors frihet.

Ann-Sofie Soleby-Eriksson, ordförande för S-kvinnor Sörmland, hävdar den 5 juli i SN att vi i SD-Kvinnor är förtryckande mot vårt eget kön, att vi vill begränsa aborträtten och att vi lägger allt ansvar för att hindra oönskad graviditet på kvinnan. Föga förvånande, då dessa uttjatade argument alltid lyfts fram när ett försök görs att ha en nyanserad debatt om de etiska aspekterna av abort.

Först och främst kan det inte kallas kvinnoförtryck att påminna människor om att det med varje rättighet följer en skyldighet. Snarare vittnar denna påminnelse om vår tro på människors förmåga att fatta egna kloka beslut. Balansgången mellan rättighet och skyldighet är en förutsättning för den frihet som vi värnar, och därför behövs också de moraliska förtecken som Soleby-Eriksson ondgör sig över. Ett samhälle utan moral, utan känsla för rätt och fel, är inte förenligt med den högt skattade friheten, då moralen är den inre kompass som gör att vi kan balansera mellan rättigheterna och skyldigheterna utan att göra övertramp som skadar oss själva eller andra människor.

För oss i SD-Kvinnor har det vidare aldrig varit tal om att ifrågasätta rätten till abort, det är tvärtom en rätt vi ser som självklar. Frågan är bara i vilken vecka abort ska få utföras. I både Norge och Danmark är gränsen för fri abort satt till vecka 12. Varför ska det då vara omöjligt att ha samma gräns även i Sverige? Och varför är det så upprörande att vi motsätter oss att livsdugliga foster aborteras? Ser inte Soleby-Eriksson något som helst fel i att skrikande barn får ligga och självdö efter sen abort?

Vidare lägger vi inte allt ansvar på kvinnan. Tvärtom anser vi att det borde vara självklart att mannen tar sin del av ansvaret. Detta har vi också visat under politikerveckan i Almedalen, där vi som en del av en större kampanj som berört ett flertal förebyggande åtgärder, bland annat har delat ut kondomer för att påminna om männens ansvar.

Dock ser vi det som precis lika självklart att den kvinna som har rätt till och därmed ansvar för sin egen kropp ser till att skydda sig mot oönskad graviditet. Det är i normalfallet ett fritt val om man ska ha oskyddat samlag eller inte, och den man som inte tar sitt ansvar kan och bör lastas för det, men han kan inte lastas för att kvinnan väljer att vara lika oansvarig som han. Det får kvinnan själv stå för.

Avslutningsvis är det anmärkningsvärt att Soleby-Eriksson påpekar att jämställdheten i Sverige går bakåt, och trots detta förespråkar en politik som förvärrar tillbakagången. Hur ofta hör vi Socialdemokraterna motsätta sig det eskalerande kvinnoförtryck som sker av kulturella och religiösa skäl, och som främst drabbar invandrarkvinnor men till en del också svenska kvinnor?

Det påstådda värnandet av jämställdhet uttrycks i form av innehållslösa fraser, men omsätts inte i handling. För Socialdemokraterna är jämställdhet främst en fråga om löner och chefspositioner för svenska kvinnor, men invandrarkvinnornas frihet och det kulturellt betingade förtrycket, våldet och sexualiserade våldet som drabbar alltför många kvinnor bryr de sig tydligen föga om.

Kanske är detta ett symptom av att ondgöra sig över moraliska förtecken. Tydligen finns inte moral nog till att göra något åt de största problemen och till att hjälpa de kvinnor som är mest utsatta.

För SD-Kvinnors styrelse

Therese Borg

UPPDATERING

Det visade sig att vi denna gång bara hade 2000 tecken till vårt förfogande om vi ska bli publicerade, så vårt bemötande har nu kortats ned väsentligt. Den nya och kortare versionen följer nedan.

Aborträtten är självklar.

Ann-Sofie Soleby-Eriksson (S-kvinnor) hävdar i SN den 5 juli att vi i SD-Kvinnor förtrycker kvinnor, att vi inte värnar aborträtten och att vi ålägger kvinnan allt ansvar för att hindra oönskad graviditet.

Att påpeka att det med varje rättighet följer en skyldighet är inte kvinnoförtryck. En bra balans mellan rättighet och skyldighet är däremot en förutsättning för den frihet som vi värnar, och då behövs de moraliska förtecken som Soleby-Eriksson ondgör sig över. Ett samhälle utan moral, utan känsla för rätt och fel, är inte förenligt med den högt skattade friheten, eftersom moral är den inre kompass som gör att vi kan balansera mellan rättigheter och skyldigheter utan att göra felsteg som skadar oss själva eller andra människor.

Rätten till abort är självklar. Frågan är bara hur långt fram i graviditeten abort ska få utföras. I Norge och Danmark går gränsen för fri abort vid vecka 12 och samma gräns bör av etiska skäl införas i Sverige. Angående vår ambition att sänka gränsen för sen abort är det ett mysterium varför Soleby-Eriksson hellre kritiserar oss, än den lagstiftning som möjliggör att skrikande barn får ligga och självdö efter abort.

Ansvaret för att hindra oönskad graviditet är delat. Under politikerveckan i Almedalen har vi framhållit även mannens ansvar genom att dela ut kondomer. Dock ser vi det som självklart att en kvinna som har rätt att bestämma över sin egen kropp också tar ansvar för den. Att ha oskyddat samlag och därmed riskera graviditet är i normalfallet ett fritt val. Den man som väljer att inte ta ansvar bör lastas för det. Han kan dock inte lastas för att även kvinnan väljer att vara oansvarig. Det valet får kvinnan själv stå för.

Slutligen är det lustigt att Soleby-Eriksson oroar sig över att jämställdheten går bakåt. För med handen på hjärtat, vad gör S-kvinnor åt det kvinnoförtryck som sker i en kulturs/religions namn, och som är vår tids största hot mot jämställdheten i Sverige?

För SD-Kvinnors styrelse

Therese Borg

Idag finns vårt bemötande i SN.

Fortsatt debatt om abortlagstiftningen behövs!

2011/06/29 10:17

För ett antal veckor sedan rapporterade flera tidningar om foster som är livsdugliga i upp emot en timma efter abort och som sedan på olika sätt lämnas att dö. En debatt om svensk abortlagstiftning tog fart, men tystnade snart igen trots att den bokstavligt talat handlar om liv och död och är så viktig att den bör fortsätta.

När aborter diskuteras är ett ofta återkommande argument att kvinnan har rätt att bestämma över sin kropp. Ett tungt vägande argument, för självklart ska kvinnan ha den rätten och därmed även rätt till abort. Det finns situationer då abort är mer eller mindre tvunget och situationer då det är fullt förståeligt att abort ses som det enda rätta.

En sak är dock viktig att slå fast, och det är att kvinnan inte bara bestämmer över sin egen kropp när hon väljer mellan att föda barnet eller att göra abort. Hon gör det också i de fall då hon avstår från att använda preventivmedel och därmed riskerar att bli gravid. Rätten till abort måste alltså sättas i relation till skyldigheten att använda preventivmedel om graviditet är oönskad, och den måste även sättas i relation till det ofödda barnets rätt till sitt liv! För ett liv är precis vad det handlar om. I samma sekund som ägget befruktas finns där allt som krävs för att det med tiden ska utvecklas ett unikt litet barn. Ett barn som vid den övre tidsgränsen för abort, vecka 22, kommit så långt i sin utveckling att det kan uppfatta smak, höra och känna igen moderns röst, och känna. Ultraljudsbilder visar ibland hur barn i vecka 21 både suger på tummen och smeker sig själva i ansiktet.

Med utgångspunkt i att varje ofött barn bör ges rätt till sitt liv, aktualiseras inte bara frågan om skyldigheten att skydda sig mot oönskad graviditet, utan också frågan om hur långt fram i graviditeten abort ska få utföras. Ju längre framskriden graviditeten är desto längre har fostret kommit i sin utveckling mot ett unikt och livsdugligt barn. Ska abort utföras är det därför angeläget att det sker så tidigt som möjligt. Gränsen för fri abort, som idag går vid vecka 18, bör därför sänkas till vecka 12.

Det behövs även en utredning med påföljande sänkning av den tidsgräns som idag gäller för sen abort beviljad av Socialstyrelsen. Den nuvarande gränsen motiveras med att foster i vecka 22 inte kan anses livsdugliga utanför livmodern. En minst sagt ohållbar motivering. För tidigt födda barn har räddats till livet så tidigt som i vecka 21, och en rundringning till 45 av landets sjukhus, utförd av tidningen Dagen, har visat att det vid hela 17 sjukhus finns erfarenhet av foster som lever i några minuter och ibland upp emot en timma efter abort. Oetiskt, hjärtslitande, och förstås oerhört psykiskt påfrestande för såväl kvinnan som vårdpersonalen.

Socialminister Göran Hägglund har angett att Socialstyrelsen med anledning av det som framkommit nu ser över vad som kan göras för att förbättra situationen på klinikerna. Han har dock inte angett att det allra viktigaste, en sänkning av den övre tidsgränsen för abort, kommer att ses över i samband med detta, och det kvarstår därmed frågetecken kring om en sådan översyn över huvud taget kommer att göras.

Det råder därmed inga tvivel om att debatten om abortlagstiftningen behöver fortsätta. Etiska och känslomässiga perspektiv måste vägas mot medicinska perspektiv. Åtgärder behövs för att förebygga att abort används som preventivmedel, och tidsgränserna för abort behöver sänkas.

 

Therese Borg, Eskilstuna.

Carina Herrstedt, Landskrona.

Hanna Wigh, Falköping.

Janita Kirchberg, Karlskrona.

Anna Wigenstorp, Kristianstad.

Julia Holmelius, Uppsala.

// Sverigedemokraternas kvinnoförbund

 

Relaterat: Aftonbladet, Folket, SN