Artiklar och repliker

Regeringens passivitet är ett svek mot utsatta kvinnor

2012/05/04 16:11

Idag har Therese Borg och Carina Herrstedt fått en artikel om hedersproblematiken publicerad på Newsmill. Läs den gärna, antingen på Newsmill eller nedan.

 

Regeringens passivitet är ett svek mot utsatta kvinnor

Under alltför lång tid har många personer förnekat förekomsten av en förtryckande och våldsam hederskultur och samma personer har även menat att det är rasistiskt att prata om hederskultur. Det finns också en utbredd okunskap om att hedersproblematiken på många sätt skiljer sig från det som brukar benämnas ”mäns våld mot kvinnor” eller ”våld i nära relationer”. Vidare verkar det bland de som har kunskap finnas en utbredd ovilja att prata öppet om problematiken och att ta ställning. Troligen på grund av en utbredd rädsla för att bli anklagad för rasism.

Låt oss därför råda bot på tystnaden och okunskapen genom att tala klarspråk och peka på två grundläggande skillnader mellan hedersproblematik och våld i nära relationer.

  1. Förtryck och våld i hederns namn är socialt accepterat, legitimerat och till och med en näst intill tvingande norm i många kulturer medan förtryck av och våldsutövning mot kvinnor och barn kraftigt fördöms i den svenska kulturen.
  1. Hedersförtryck och hedersvåld handlar inte om ensamma män som utövar förtryck och våld mot sina kvinnliga partners på grund av kontrollbehov eller missbruksproblem, utan om systematiskt förtryck och våld som ofta en hel familj och släkt och även bekanta, inklusive mödrar och andra kvinnor, utövar mot den enskilda individen. Hela nätverk på uppåt 150 personer kan vara involverade i kontrollen av en enda enskild ung kvinna, och något liknande existerar inte när det gäller etniskt svenska mäns våld mot sina kvinnliga partners, eller etniskt svenska kvinnors våld mot sina manliga partners, eller våld i samkönade relationer.

Medvetenhet om dessa skillnader leder till den självklara slutsatsen att hedersproblematik är väsensskilt från annat våld i nära relationer, och att det därför också krävs helt andra åtgärder.

Tyvärr verkar regeringen, som har det yttersta ansvaret, efter snart 6 år vid makten och efter upprepade uttalanden om att man aktivt jobbar med att skaffa kunskap om problematiken för att kunna ta fram lämpliga åtgärder, fortfarande inte ha förstått ett enda dugg av vad det hela handlar om. Exempelvis kunde vi i DN nyligen läsa ett uttalande av regeringens nya nationella samordnare mot våld i nära relationer, Carin Götblad, angående hur man ska komma till rätta med hedersproblematiken:

”Pojkar och män behöver träna på att sätta ord på sina känslor för vi vet att det är en fundamental sak för att inte ta till knytnävarna. Våld i nära relationer är till största delen ett mansproblem.”

Denna skrämmande brist på kunskap i kombination med regeringens underlåtenhet att på allvar sätta in åtgärder mot problematiken trots att det sedan länge funnits ett akut behov, har resulterat i att ytterligare en ung kvinna, denna gång i Landskrona, nyligen mördats i hederns namn. Underlåtenheten att agera har också resulterat i att tiotusentals unga kvinnor (till viss del även unga män) i Sverige dagligen utsätts för förtryck, hot och våld i hederns namn.

För oss i SD-Kvinnor är detta oacceptabelt. Vi vill se att en mängd åtgärder omedelbart sätts in, och den första och på lång sikt viktigaste åtgärden är en omställning från integrations – till assimileringspolitik. I praktiken innebär det att det måste bli ett slut på att legitimera och uppmuntra hederskultur genom att exempelvis införa separata badtider för kvinnor, ge föreningsstöd till föreningar som inte i praktiken erkänner kvinnors lika rätt, samt operera in nya mödomshinnor på unga kvinnor, eller rekommendera dem att sticka sig i slidan men en nål för att i samband med bröllopsnattens första samlag framkalla blödning, som ett tecken på oskuld. Detta handlar nämligen inte om att visa tolerans för olikheter, utan om att svika vårt lands mest utsatta kvinnor och om att hjälpa till att upprätthålla normer som går stick i stäv både med vår svenska syn på kvinnors och mäns lika värde och med svensk lagstiftning.

Endast genom att stå fast vid våra värderingar och genom att kräva att nyanlända respekterar svensk lagstiftning kan vi underlätta nyanländas anpassning till den svenska synen på kvinnan, och på sikt komma till rätta med hedersproblematiken.

I syfte att förhindra att fler faller offer för hederskultur och för att förbättra omhändertagandet av de offer som redan är drabbade behövs dessutom en satsning på att stärka befintliga åtgärdsprogram mot hedersförtryck samt på ny forskning och nya förebyggande åtgärder. Därför menar vi att minst 50 miljoner kr årligen bör flyttas från genusforskning och från de statligt finansierade jämställdhetsprojekt som inte uppvisar någon reell inverkan på den faktiska jämställdheten i samhället, exempelvis sådan forskning som försöker klarlägga om en gaffel ses som manlig eller kvinnlig, för att istället specifikt öronmärkas för kampen mot hedersproblematiken.

Självklart ska arbetet mot våld i nära relationer fortsätta parallellt med arbetet mot hedersproblematiken, men det är viktigt att ta fram skilda åtgärder för skilda problem och därför är det också viktigt att öronmärka pengar just för att motverka hedersproblematiken, så att det arbetet inte glöms bort.

Åtgärderna som redogjorts för ovan är bara en start, många fler behövs, inte minst vad gäller förbättringar av lagstiftningen och kraftig skärpning av straffen för de som begår brott i hederns namn. Även när det gäller tvångsäktenskap, som är en del av hedersproblematiken, behövs lagändringar. Detta kommer vi att arbeta för.

Therese Borg & Carina Herrstedt

 
 

Tidigare inlägg angående hedersproblematik: http://sdkvinnor.se/category/hederskultur/

Man löser inte problem genom att skjuta budbäraren

2012/03/20 12:36

Den 10 mars publicerades en ledare i Folket, i vilken det framfördes gott om osakliga påhopp på både SD och SD-Kvinnor. Jag skrev en replik som tydligen bara publicerats i pappersupplagan, trots att ledaren publicerats på internet. För att fler ska kunna läsa publicerar jag därför min replik även här.

Man löser inte problem genom att skjuta budbäraren.

I lördagens Folket ondgör sig Fredrik Pettersson över SD-Kvinnors kampanj mot hedersproblematik och deklarerar stolt att han minsann är feminist, att han skrivit om våld mot kvinnor och har försökt få politiker att agera.

Det han inte verkar reflektera över är att insatserna för att hjälpa alla de kvinnor och även män som varit, är och kommer att bli offer för hederskulturen inte är tillräckliga. Inte heller verkar han reflektera över att en sann feminist hade valt att diskutera sakfrågan i syfte att hjälpa hederskulturens offer istället för att på ett oförskämt och snudd på lögnaktigt sätt försöka skjuta budbäraren.

Anklagelsen om att SD-Kvinnor valt att agera mot hedersproblematiken för att vinna mark i opinionen visar på bristande medvetenhet om drivkraften för många sverigedemokraters politiska engagemang, nämligen viljan att genom politiska lösningar hjälpa de som utsätts för våld och förtryck i hederns namn. Väljare kan vinnas genom föga krävande populism. Vi har dock valt att ägna otaliga kvällar och nätter åt att tillsammans med tidigare offer för hederskulturen arbeta fram de åtgärder som partier i maktposition borde ha tagit fram för länge sedan.

Pettersson påstår att SD anser att människor är sitt ursprung, att det viktiga för SD inte är vart människor är på väg utan var de kommer ifrån. Detta trots att vi förespråkar assimilering och öppen svenskhet och därmed tror på människors förmåga att vara på väg, att förändras. Samtidigt gör han sig skyldig till det som han felaktigt anklagar oss för då han drar upp SD:s historik och insinuerar att inslag i denna utgör vittnesbörd om SD av idag. Han fokuserar på ursprunget, inte på vad vi är eller vart vi är på väg.

Therese Borg

Vice ordförande SD-Kvinnor

Ytterligare en replik (svar på denna ledare) finns publicerad i GD, och kan läsas här eller nedan.

Du har missuppfattat oss

Karin Bergkvist visar i sin ledare den 8/3 att hon missuppfattat SD-Kvinnors kritik mot Internationella kvinnodagen. Fortsatt arbete för jämställdhet är inte onödigt! Tvärtom bör allvarliga jämställdhetsproblem stå i fokus dagligen, inte bara en dag om året. Därav vår kritik. Vidare är vi kritiska mot att det som hamnar i fokus på Internationella kvinnodagen oftast inte är de allvarligaste jämställdhetsproblemen.

Utöver det förespråkar vi lika rättigheter och möjligheter för män och kvinnor istället för att i likhet med delar av den feministiska rörelsen enbart värna kvinnors intressen på mäns bekostnad. Därför är vi kritiska till att det finns en mycket uppmärksammad kvinnodag medan mansdagen är något som de flesta inte ens hört talas om.

Som ett första försök att påverka det som vi anser är fel lanserade vi den 7/3 en kampanj som kommer att pågå under lång tid framöver. Kampanjen har internationell koppling och fokuserar på det allvarligaste jämställdhetsproblem vi idag har i Sverige, nämligen hedersproblematiken.

I syfte att skapa debatt och bryta beröringsskräcken kring hedersproblematiken inledde vi kampanjen med att lansera en film och publicera debattartiklar. Inom kort kommer vi även att presentera ett åtgärdsprogram som syftar till att hjälpa alla de invandrarkvinnor som utsätts för förtryck och våld i hederns namn.

Kampanjen verkar ha undgått Bergkvist trots den rikliga uppmärksamhet som den fått. Även samsynen kring behovet av att lyfta blicken från genus – och hendiskussionen för att istället fokusera på det som i allra högsta grad har med hederskultur att göra, och som Bergkvist själv nämner angående kvinnors bristande rättigheter, verkar ha passerat obemärkt: De våldtas, könsstympas, de blir bortgifta mot sin vilja, sålda, tvingas skyla sig och får i vissa länder inte rösta.

På dessa allvarliga inskränkningar av kvinnors rättigheter behöver fokus ligga även enligt oss, dock utan vanföreställningar om att inskränkningarna bara finns i andra länder. Hederskulturen och dess offer finns mitt ibland oss, i jämställda Sverige, och det är hög tid att sätta in åtgärder om allas lika värde ska bli annat än tomma ord.

I ledaren påstås vidare att vi attackerar den självklara rätten för kvinnor till fri abort, vilket är allt annat än sant. Rätten till fri abort har vi nämligen alltid värnat genom att föreslå att den ska gälla fram till vecka 12 såsom i Norge och Danmark. Därefter ska tillstånd från Socialstyrelsen krävas.

Faktiskt är det bara två saker som Bergkvist lyckats uppfatta på ett korrekt sätt.

Det första är att föräldrar enligt oss ska få fördela föräldradagarna mellan sig på det sätt de vill. Vi tror nämligen att vuxna människor är kapabla att fatta egna kloka beslut och på intet sätt är i behov av statligt överförmynderi för att vara bra föräldrar åt sina barn.

Det andra är att vi ser genuspedagogiken, som ersatt en begränsande norm med en annan, som ett hot mot barns identitetsutveckling. I genuspedagogikens spår möts barn av det förvirrande och med verkligheten föga överensstämmande budskapet att de inte är pojkar eller flickor utan könlösa hen, och av signaler om att de inte villkorslöst duger så som de är utan bara är bra nog om de bekräftar genusvetarnas hårt eftersträvade visioner genom att vara tvärtom, pojkflickor och flickpojkar.

Det borde framstå som uppenbart för de flesta att detta experimenterande med barns identitetsutveckling inte kan benämnas mer passande än med just det ord som Bergkvist kritiserar: övergrepp.

Therese Borg

Vice ordförande, SD-Kvinnor

SD-Kvinnor har valt ny styrelse

2012/03/17 16:44

Lördagen den 17 mars höll SD-Kvinnor årsmöte. En ny styrelse och valberedning valdes, nya stadgar antogs, och det beslutades också att SD-Kvinnor kommer att delas in i tre regioner.

SD-Kvinnors nya styrelse:

Carina Herrstedt – ordförande (Omval)

Therese Borg – vice ordförande (Omval)

Janita Kirchberg – ledamot (Omval)

Hanna Wigh – ledamot (Omval)

Paula Bieler – ledamot (Nyval)

Kristina Winberg – suppleant (Nyval)

Cassandra Sundin – suppleant (Nyval)

SD-Kvinnors nya styrelse. Fr.v. Carina Herrstedt, Cassandra Sundin, Kristina Winberg, Janita Kirchberg, Hanna Wigh, Paula Bieler, Therese Borg. Foto: Matthias Rausbo

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SD-Kvinnors nya valberedning

Louise Erixon

Alexandra Brunell

Julia Holmelius

Två debattartiklar om hedersproblematik.

2012/03/07 16:59

Vi i SD-Kvinnor har fått två olika debattartiklar om hedersproblematik publicerade idag. Läs den ena på SVT Debatt och den andra på Newsmill, eller läs artiklarna nedan.

Mer om kampanjen kan ni också läsa hos Metro och Dagens Opinion.

Dessa förnekare av hedersförtryck kan ha blod på sina händer

I en debattartikel från 2010 skriver Ewa-Britt Svensson, EU-parlamentariker (V), följande:

”Jag anser att begreppet hedersmord är rasistiskt belastat. Därför att när man lyfter upp heder och etnicitet som den viktiga förklaringen till varför dessa tragedier inträffar, då riskerar man att förminska mäns våld mot kvinnor till en fråga om etnisk bakgrund.”

Masoud Kamali, professor i socialt arbete, instämmer i Svenssons ord och går dessutom så långt som till att förneka existensen av hederskultur.

I en dokumentär från SVT intervjuas Abdirizak Waberi, riksdagsledamot (M). Han hävdar under intervjun att sex utanför äktenskapet är förbjudet och att det inte är fel att påstå att det ibland kan vara på sin plats att en man slår sin fru, och ger därmed prov på just den kvinnosyn som utgör plattform för hederskulturen.

Ann-Charlotte Marteus hävdar i Expressen att det är en acceptabel lösning att kvinnor rekommenderas att sticka sig själva i slidan med en nål för att framkalla blödning som ett tecken på oskuld i samband med bröllopsnattens samlag.

Vi i SD-Kvinnor reagerar starkt på det som återgetts ovan, då vi ser det som svek mot den stora andel av vårt lands kvinnliga befolkning som förvägras rätten till sina egna livsval, sina egna kroppar, sina egna känslor.

Enligt oss, som lyssnat till så många kvinnors berättelser om det förtryck och våld de utsatts för i hederns namn av fäder, bröder och släktingar, är hederskulturen nämligen i allra högsta grad existerande. Den är också ett av de allvarligaste jämställdhetsproblem vi har i Sverige i dagsläget. Att diskutera detta problem och erkänna dess faktiska koppling till kultur får aldrig leda till anklagelser om rasism, eftersom det lägger locket på en oerhört viktig debatt som vi måste våga föra i det offentliga om vi vill åstadkomma en förändring.

Därför lanserar vi idag en kampanj för att uppmärksamma och på sikt kunna åtgärda hedersproblematiken. Som en del av kampanjen har en film tagits fram, och inom kort kommer vi också att presentera ett åtgärdsprogram för att motverka hedersproblematiken.

Filmen ger starka intryck. Den verklighetstrogna brutaliteten tvingar bort skygglappar, berör känslomässigt och får tittaren att reagera på de skarpa orden. ”Har de då inte blod på sina egna händer?”

Att intrycken är starka och orden skarpa är ingen slump. Tvärtom är de avsedda att skapa reaktion nog för att en gång för alla bryta den beröringsskräck, förnekelse, relativisering och till och med uppmuntran som är ständigt förekommande när det gäller hedersproblematik.

Vi menar att alla de personer, inte bara ovan nämnda, som är i position att kunna påverka attityder och åtgärda hedersproblematik, men som på olika sätt underlåter att göra detta eller till och med agerar på ett sätt som är kontraproduktivt, bör ställa sig frågan om de har del av skulden varje gång en ung kvinna nekas att leva sitt liv i frihet från förtryck och våld. Det är dags att vi alla ställer oss frågan om vi kanske har blod på våra egna händer, och väljer vårt fortsatta agerande utifrån de svar vi finner i oss själva.

SD-Kvinnor har funnit svaren och kommer att ta ställning för alla kvinnors rättigheter. Frågan är om Ewa-Britt Svensson, Masoud Kamali, Abdirizak Waberi, Ann-Charlotte Marteus och alla deras meningsfränder tänker göra detsamma?

Therese Borg, vice ordförande SD-kvinnor

 

Jämställdhet måste omfatta alla kvinnor

Sverige är efter många års intensivt jämställdhetsarbete i många avseenden ett av världens mest jämställda länder. Det ska vi glädjas åt och vara stolta över. Dock finns fortfarande vissa problem kvar att åtgärda, och detta föranleder att vi behöver välja vad vi ska fokusera på i det fortsatta arbetet för jämställdhet i Sverige.

Något som framstår som uppenbart för oss, men som tyvärr inte verkar uppenbart för alla, är att vi måste lägga om fokus i jämställdhetsarbetet och åtgärda det i dagsläget allvarligaste jämställdhetsproblemet av alla. Hedersproblematiken.

I ett av världens mest jämställda länder finns det tiotusentals kvinnor som av familj och släkt begränsas i sitt val av partner. Det finns kvinnor som faller ut genom fönster och från balkonger, eller som knivhuggs till döds av sina fäder, eller som misshandlas av sina bröder, för att de blivit kära i fel man. Många är också de flickor och unga kvinnor som under sommaren försvinner spårlöst, för att de blivit bortgifta i sitt hemland, eller som under en lovvecka tillfälligt sänds till ett annat land för att där utsättas för tortyrliknande könsstympning.

Otaliga är alla de kvinnor som i dagens jämställda Sverige, som sedan länge deklarerat kvinnans rätt till sin egen kropp och sin egen sexualitet, lever i ett sammanhang där våldtäkt inom äktenskapet inte anses existera.

I ett av världens mest jämställda länder händer det att kvinnor av hänsyn till mäns krav, föranledda av religionstillhörighet, tvingas ta del av undervisning sittande dolda bakom skärmar. Många kvinnor behöver dessutom separata badtider i kommunens badhus för att få lära sig simma, och tvingas täcka sig själva under olika former av slöjor för att få lämna hemmet. Unga kvinnor som lever i en förtryckande och våldsam hederskultur rekommenderas ibland av vårdpersonal att som ett tecken på bibehållen oskuld sticka sig själva i slidan med en nål för att framkalla blödning i samband med bröllopsnattens samlag. Detta för att undkomma en eventuellt livshotande situation.

Till ett av världens mest jämställda länder flyttar kvinnor från andra och mindre jämställda delar av världen, inte sällan för att slippa undan förtryck, och de får sedan stå ut med samma förtryck även här.

Frågan som måste ställas är varför detta uppmärksammas så pass lite i den offentliga debatten? De personer, politiska partier och organisationer som är som allra mest kända för att stå upp för jämställdhet befattar sig knappt med denna problematik. Istället lägger de fokus på att sträva efter könsneutralitet i en mängd sammanhang och på att införa könlösa begrepp såsom hen istället för hon och han. De fokuserar på att debattera den könssegregerade arbetsmarknaden och därav följande löneskillnader, och föreslår att detta ska åtgärdas genom genuspedagogik och kvotering. Men när det kommer till hedersproblematiken, som borde vara viktigare att åtgärda än att förskolepersonal högläser ur barnböcker där flickor benämns som hon och pojkar som han, är tystnaden så gott som kompakt.

Faktiskt befattar sig dessa jämställdhetens kämpar med hedersproblematiken nästan enbart om någon annan tagit upp ämnet till debatt. Dock inte för att föreslå åtgärder, utan för att stämpla initiativtagaren till debatten som intolerant, främlingsfientlig, rasist eller islamofob. Eller för att förneka existensen av en kulturellt betingad hedersproblematik och istället jämställa denna med den barnaga som tidigare var vanligt förekommande i Sverige, eller med kulturellt fördömd med ändå vanligt förekommande misshandel i etniskt svenska pars relationer. Detta trots att likheterna är slående få. Ofta är de också odelat positiva till att kompromissa om innebörden av allas lika värde genom att stödja sådant som att införa separata badtider för kvinnor i landets badhus, och genom att ivrigt uppmana till tolerans när kvinnor tvingas sticka sig själva i slidan med en nål för att framkalla blödning på bröllopsnatten.

De verkar därmed anse att den jämställdhet som de kämpar för bara är viktig när det gäller etniskt svenska kvinnor, och att kvinnor med invandrarbakgrund får klara sig själva. Som om de senare inte hade samma värde och även borde ha samma frihet som de första.

Vi i SD-Kvinnor kan inte acceptera ett sådant synsätt. För oss är det självklart att kvinnor med invandrarbakgrund ska ha samma frihet som etniskt svenska kvinnor, och för detta kommer vi att arbeta.

Den första och på lång sikt viktigaste åtgärden vi föreslår är en omställning från integrations – till assimileringspolitik. I praktiken innebär det att det måste bli ett slut på att legitimera och uppmuntra hederskultur genom att kompromissa om grundläggande värderingar då dessa utgör grundpelare i ett demokratiskt och jämställt samhälle. Sådana kompromisser handlar nämligen inte om att visa tolerans för olikheter, utan om att svika vårt lands mest utsatta kvinnor. Endast genom att stå fast vid grundläggande värderingar kan vi underlätta nyanländas anpassning till den svenska synen på kvinnan och på sikt komma till rätta med hedersproblematiken, och även erbjuda den frihet från förtryck som fått så många från andra länder att söka sig till Sverige.

Det räcker dock inte med en omställning från integrations – till assimileringspolitik, utan krävs även åtgärder som ger effekt på kort sikt. Vi har gott om förslag på sådana åtgärder, framtagna i samarbete med kvinnor som själva varit utsatta för hedersförtryck och hedersvåld, och dessa åtgärder kommer vi inom en snar framtid att presentera i sin helhet i form av ett åtgärdsprogram som syftar till att motverka hedersproblematik.

Therese Borg

Carina Herrstedt

Hanna Wigh

Janita Kirchberg

Anna Wigenstorp

Julia Holmelius

Barnperspektiv som lyser med sin frånvaro

2012/02/29 18:40

I den politiska världen är barnperspektiv ett ständigt återkommande begrepp. Det sägs att beslutsfattande alltid ska ske med hänsyn tagen till barnperspektivet, att barnens bästa ska sättas först och genomsyra all verksamhet.

Det låter förstås jättebra! Självklart ska barnens bästa sättas först.

Problemet är, som i så många andra sammanhang, att de vackra orden inte efterlevs i praktiken utan bara används som utsmyckning av politiska dokument och som slagträn i politiska debatter.

Vad som är bäst för det enskilda barnet är för de styrande politikerna alltför ofta både sekundärt och tertiärt. Det som väger tyngst är ekonomi. Därefter kommer en politisk ideologi. Och sedan, i tredje hand, vad som är bäst för just ditt barn.

Exemplen på att det förhåller sig på just det viset är många. Se bara på alla de förskolor där barngrupperna är alldeles för stora för att det enskilda barnet ska kunna få sina behov tillfredsställda. Där barnen inte lyckas utveckla trygga relationer till vare sig personal eller andra barn, för att personalens tid inte räcker till. Där barnen blir stressade, utmattade, ledsna och rädda på grund av för hög ljudnivå, för många intryck, oförmåga att skydda sig mot angrepp från andra barn och utebliven anknytning till en vuxen person.

Se bara på alla de kommuner som avstår från att införa vårdnadsbidrag, trots att det inte skulle innebära en ekonomisk förlust utan enbart bottnar i en politisk ideologi som förespråkar att alla barn ska stöpas i samma form på en förskola som ligger utanför föräldrarnas kontroll.

Kommuner där barn som inte mår bra av en tidig separation från föräldrarna, eller av att vistas i stora barngrupper, tvingas till förskolan av det enda skälet att föräldrarna annars inte har en möjlighet att försörja sig ens om de lever mycket sparsamt. Kommuner där hysteriskt gråtande barn med panik i blicken bokstavligt talat får slitas ur mammans eller pappans famn vid lämningen på morgonen, och där föräldrarna varje dag går till jobbet med ångest, för att de fått tvinga sig själva till att svika ett barn som inte är redo för en separation.

Kommuner där tidigare harmoniska barn några dagar efter inskolning på förskolan förvandlas till ledsna, arga och utagerande barn som vaknar gråtande med någon timmes mellanrum nätterna igenom, slår sina föräldrar och dunkar sina egna huvuden i väggen i oförmåga att kommunicera sin otrygghet och separationsångest. Kommuner där 1-åringar tillbringar 10-12 timmar om dagen på en förskola, och aldrig hinner ha någon kvalitetstid med sina föräldrar eftersom återstoden av dygnet går åt till att stressa igenom bad, av – och påklädning samt ätande. Och åt sömn. En sömn som ofta blir otillräcklig eftersom timmarna som tillbringas i hemmet varje dygn ibland är färre än det antal timmar som det lilla barnet behöver sova varje natt.

Kommuner där mammors och pappors hjärtan går i bitar för att de får höra från personalen på förskolan om barnets utveckling och upplevelser, istället för att själva få ta del av det.

Är allt detta exempel på hur man tar hänsyn till barnperspektivet, till vad som är det bästa för det enskilda barnet? Eller är det exempel på något som snarare liknar barnmisshandel?

För den som tar begreppet barnperspektiv på allvar framstår det som uppenbart att mycket behöver förändras när det gäller den svenska barnomsorgsmodellen. Förskolorna har dock, trots den kritiska framställningen i denna artikel, en mycket viktig funktion i denna modell. De möjliggör att båda föräldrarna kan arbeta och bidra till att hushållskassan räcker till, vilket förstås gynnar även barnen. Många är också de barn som med glädje går till förskolan varje morgon och ivrigt rusar in till kompisarna för en dag fylld av lek och lärande. Förskolan bör alltså värnas, men den behöver också satsas på, så att problemen med för stora barngrupper blir ett minne blott. Varje barn måste få sina behov tillfredsställda i förskolan, av personal som ges rimliga förutsättningar att göra ett bra jobb!

Men utöver en satsning på förskolan behövs fler alternativ. Alla barn är inte lika, och alla barn trivs därför inte i förskolan. Alla barn är inte heller redo att skolas in redan vid 1-1,5 års ålder, utan skulle må bättre av att skjuta upp separationen från föräldrarna till 3-4 års ålder.

Det vårdnadsbidrag på 3 000 kronor i månaden som idag finns i vissa kommuner är ett sådant alternativ, som snarast borde införas i alla kommuner. Dock är det inte en optimal lösning, utan snarare att betrakta som en tillfällig nödlösning som snarast behöver ersättas med ett bättre alternativ. Dels är summan av 3 000 kronor i månaden alldeles för låg, den räcker inte på långa vägar till som kompensation för att avstå ett heltidsarbete och därmed är det för många föräldrar en ekonomisk omöjlighet att stanna hemma med barnet hur stort behovet än är. De ekonomiska förutsättningarna att ha omsorg om det egna barnet behöver förbättras, och det krävs en utredning kring hur detta ska ske på lämpligast sätt.

Dessutom borde omsorgen om det egna barnet ge samma rättigheter till ekonomisk trygghet, exempelvis när det gäller pension, som förvärvsarbete ger. Därför behövs en utredning även kring hur detta ska lösas. Den förälder som gör det helt naturliga valet att själv ha omsorg om sitt barn under de första åren ska inte få lida för det senare i livet. Att sätta barnens trygghet och välmående främst ska inte bestraffas utan belönas.

Sammanfattningsvis finns det bara en väg att gå för den politiker som menar att hänsyn ska tas till barnperspektivet. Denna väg innebär att barnen måste få kosta! Den innebär också att varje enskild politiker måste vara ödmjuk nog för att kunna ta bort de ideologiska skygglappar som hindrar att det enskilda barnets unika behov synliggörs och tillgodoses.

Vi i SD-Kvinnor vill gå denna väg, för barnens skull. Frågan är vilka fler politiker som vill göra oss sällskap?

För SD-Kvinnor

Therese Borg

Publicerad i SD-Kuriren, nummer 98.

Nej till subventionerade aborter för utländska kvinnor.

2012/01/01 12:27

Idag har Therese Borg, Hanna Wigh och Julia Kronlid fått en artikel om abortlagstiftningen och om subventionerade aborter för utländska kvinnor publicerad på Newsmill. Ni kan läsa den här eller nedan.

 

Nej till subventionerade aborter för utländska kvinnor

Åsa Regnér skriver i Expressen den 26 december om aborträtten i Sverige och i Europa. Hon påtalar att Sverigedemokraterna är det enda riksdagspartiet som inte står bakom svensk abortlagstiftning, och det har hon rätt i. Det är tyvärr endast Sverigedemokraterna som värnar kvinnans rättigheter genom att stödja rätten till abort i Sverige och som samtidigt vill värna de ofödda barnens rättigheter bland annat genom att förespråka sänkta tidsgränser för abort.

Insikten om att varje foster redan tidigt är ett eget liv som har alla förutsättningar att utvecklas till en unik individ med möjlighet att leva ett rikt liv, verkar tragiskt nog saknas hos övriga riksdagspartier. Det har resulterat i en abortlagstiftning som är så pass liberal att till och med friska och livsdugliga barn aborteras, även när det inte föreligger fara för moderns liv och hälsa.

Signalen som en sådan lagstiftning ger är att det ofödda men i allra högsta grad levande barnet inte har något som helst värde och knappast heller några rättigheter. Det är därmed inte konstigt att cirka 37 000 barn aborteras i Sverige varje år.

Regnér framhåller vidare att det i flera europeiska länder råder en annan syn på abort än i Sverige, och att abortlagstiftningen i många fall är långt mer restriktiv än i Sverige. Även detta har hon rätt i. Dock drar hon helt andra slutsatser och föreslår helt andra åtgärder än Sverigedemokraterna.

Istället för att visa respekt för andra europeiska länders mindre liberala syn på abort och istället för att reflektera över om det är svensk abortlagstiftning som borde förändras, fördömer hon dessa länders synsätt och lagar och påstår att de förnekar kvinnors rätt till sina egna kroppar.

Det måste påpekas att detta påstående är en sanning med stark modifikation. Flertalet människor som väljer att ha samlag, både i Sverige och i flertalet andra länder, är medvetna om att det kan leda till graviditet. De är också medvetna om att graviditet är en vanlig konsekvens av att välja bort preventivmedel. Rätten till den egna kroppen uppstår därmed inte först när en ofrivillig graviditet uppstår. Tvärtom har både kvinnor och män rätt till den egna kroppen, och medföljande men alltför ofta bortglömda skyldigheter, redan när de väljer att ha samlag och därmed utsätter kvinnans kropp för möjligheten att bli gravid.

Att angripa abortlagstiftningen i andra länder i syfte att ge kvinnor rätt till sina egna kroppar är därmed jämförbart med att lindra symptomen istället för att bota sjukdomen. Ska kvinnors rättigheter säkras borde fokus ligga på att föra ett respektfullt samtal, både inom Sverige och med andra länder, om förbättringar av det förebyggande arbetet för att hindra oönskad graviditet.

Fokus ska inte ligga på att få en i många avseenden oetisk svensk abortlagstiftning att omfatta ännu fler människor i ännu fler länder.

Regnér föreslår också att utländska kvinnor inte bara ska få utföra aborter i Sverige såsom de får idag. Hon vill gå ännu längre genom att subventionera aborter i Sverige för utländska kvinnor. Därmed föreslår hon att svenska skattemedel, som i dagsläget inte räcker till för att ge god vård och omsorg till alla som bor i Sverige, nu dessutom ska användas för att bekosta aborter av utländska kvinnors barn.

Vi anser inte att det är rätt att använda svenska skattemedel till detta. Precis som vi inte anser att det är rätt att föra en ensidig diskussion om aborter. En ensidig diskussion i vilken såväl de ofödda barnens rättigheter som kvinnors och mäns skyldigheter ständigt glöms bort medan allt fokus ligger på kvinnans rättigheter.

Therese Borg

Hanna Wigh

Julia Kronlid

 

 

Jämställdhet ska gälla för alla kvinnor.

2011/11/16 20:45

Jag brukar försöka undvika att vara personlig när jag skriver artiklar. Men den här gången gör jag ett undantag. Anledningen är att jag tänker skriva om mina personliga erfarenheter av jämställdhet kopplat till kultur och religion.

Inte nog med att jag tänker vara personlig, jag tänker dessutom återge en händelse som inte går att generalisera utifrån. Men det gör inte att det jag berättar är mindre sant. Det gäller bara att minnas att det inte är hela sanningen. Och det gäller att minnas att när det gäller att stå upp för jämställdhet och allas lika värde så spelar det ingen roll om det jag berättar rör ett fåtal eller flertal kvinnor. Så länge en enda kvinna förnekas sina rättigheter finns all anledning att reagera, och framförallt agera.

För inte så länge sedan jobbade jag som lärare inom kommunal vuxenutbildning. En majoritet av mina elever hade invandrarbakgrund och många av dem var kvinnor som jag i många fall fick en väldigt nära relation till, på gott och ont. Gott, för att de berikade mitt liv genom att vara de underbara personer de var. Och ont, genom att ibland få mitt hjärta att blöda mer än vad jag kunde stå ut med.

Jag kommer aldrig att glömma den dagen då jag för första gången blev varse att det jag tidigare avfärdat som fördomar visade sig vara en tragisk verklighet. Det var under en vanlig lektion, där eleverna presenterade sina grupparbeten och bestämde ämnen för diskussionerna i klassen. En grupp berättade om skilda synsätt på abort i olika kulturer. Under den efterföljande diskussionen tog en ung kvinna ordet, och berättade om synen på abort i hennes kultur, som var islamsk. Hon berättade att abort inte är tillåtet, och nyfikna frågor ställdes.

”Men, om ni blir våldtagna, får ni inte göra abort då?”

Jo, i så fall brukar abort beviljas, var svaret.

”Om ni blir våldtagna av era egna män då, är abort tillåtet då?”

Det blev så tyst i rummet att vi kunde höra en knappnål falla. Sedan kom det svar som åtföljdes av instämmande nickningar från samtliga muslimska kvinnorna i rummet, och som fick mig att känna ett enormt behov av att gråta.

”Våldtäkt inom äktenskapet… det finns inte hos oss. Om sådant händer, om man inte kommer överens, så får man be om skilsmässa.”

Den kvällen var jag förkrossad när jag kom hem. Jag tänkte på den feministiska kamp som pågått så länge i Sverige för kvinnors rättigheter. Paralleller drogs i mina tankar mellan detta med att kalla våldtäkt för att ”inte komma överens” och vår tidigare benämning på kvinnomisshandel i nära relationer. Så kallade ”lägenhetsbråk”. Jag tänkte på när det på 60-talet för första gången i Sverige blev straffbart för en man att våldta sin egen fru, och insåg att dessa kvinnor levde i en kultur som ännu inte nått dit, trots att vi alla lever i samma land.

Det här är bara en enda av alla de händelser jag skulle kunna återge. Men jag har inte tillräckligt många tecken till mitt förfogande. Istället tänker jag låta denna händelse exemplifiera hur det står till med jämställdheten i Sverige, och påpeka hur förbannad jag är.

Förbannad för att detta kvinnoförtryck nonchaleras av alla de styrande politiker som menar att vi ska visa tolerans när kvinnor av hänsyn till mäns krav tvingas ta del av undervisning sittande dolda bakom skärmar. Jag är förbannad för att politiker i jämställda Sverige menar att det är tolerans när kvinnor behöver separata badtider för att få lära sig simma. Som menar att det är tolerans när unga kvinnor på grund av förtryckande och våldsam hederskultur är tvungna att sticka sig själva i slidan med en nål för att framkalla blödning vid det första samlaget. Och än mer förbannad blir jag när det tolereras att islamsk familjerätt på sina håll praktiseras parallellt med vår svenska lagstiftning.

För säg mig, hur stor är chansen att en kvinna som våldtas av sin egen man beviljas skilsmässa med detta som grund, när bedömningen görs utifrån islamsk familjerätt som förnekar förekomsten av våldtäkt inom äktenskapet? Och säg mig en sak till. Var är alla dessa människor som predikar allas lika värde och hävdar att vi inte ska göra skillnad på människor? Var är de när dessa kvinnor sviks och behandlas som en andra klassens människor?

Hos sjuklövern verkar de tyvärr inte finnas. Men hos oss i SD-Kvinnor finns de. Vi står för sann jämställdhet för alla, utan undantag. För oss har alla kvinnor lika stort värde, alldeles oavsett i vilket land de råkat födas. Vår kamp för kvinnors rättigheter inkluderar alla kvinnor, inte bara vissa utvalda.

För SD-Kvinnor

Therese Borg

Publicerad i SD-Kuriren, nummer 96.

Förtryck i jämställdhetens namn

2011/10/08 19:10

I hela vårt avlånga land pågår idag ett intensivt jämställdhetsarbete. Genom jämställdhetsintegrering inom så gott som all offentlig verksamhet försöker man motverka att kvinnor och män begränsas i sina möjligheter på grund av stereotypa könsroller.

Det är bra! Självklart vill vi att varje individ, oavsett kön, ska ges möjlighet att rå över sitt liv och göra sina egna val utifrån de egna livsdrömmarna, utan att fördömas för de val som kanske bryter mot normen. Självklart ska inte Kalle fördömas eller få sin ”manlighet” ifrågasatt om han leker med dockor eller gråter när han är ledsen. Inte heller ska Lisa fördömas eller kallas för en ”pojkflicka” om hon leker med verktyg eller föredrar säckiga jeans och en sladdrig t-shirt framför obekväma men söta klänningar. Självklart ska kvinnor och män ha samma rätt till makt, fritid och till en egen ekonomi. Alla former av psykiskt, fysiskt och sexualiserat våld, som utan tvivel begränsar individens möjlighet att rå över sitt eget liv och sin fysiska integritet, ska alltid motverkas, vare sig den drabbade är kvinna eller man.

Om detta är nog de allra flesta eniga. Målsättningarna med jämställdhetsarbetet är goda, det råder inga tvivel om den saken. Tvivlen väcks däremot när vägen till att uppnå målen studeras i detalj. De väcks när det uppdagas att vägen som slagits an inte alls leder till att individen ges bättre möjlighet att rå över sitt eget liv. Istället leder den inslagna vägen till delmål i form av statistisk likhet mellan könen. Måttet på jämställdhet är lustigt nog inte i vilken utsträckning män och kvinnor ges lika möjligheter. Istället är måttet på jämställdhet alltför ofta i vilken utsträckning män och kvinnor gör samma saker. Som om det vore något självklart att män och kvinnor av naturen vill göra samma saker precis lika mycket, bara de har möjligheten!

På detta grundantagande, att män och kvinnor egentligen vill göra precis samma val i precis lika stor utsträckning i alla skilda sammanhang, verkar så gott som allt jämställdhetsarbete vila. Det verkar också vara en allmänt vedertagen sanning att det som idag hindrar kvinnor och män från att i varje situation göra identiska val är de stereotypa könsrollerna, eller som det brukar kallas inom genusvetenskapen, det ”socialt skapade könet”.

Utifrån denna teori har genusforskarna dragit slutsatsen att jämställdhet endast kan uppnås genom att motverka könsrollerna, och för att lyckas med det måste hela det sociala samspelet, inklusive den tidiga socialiseringsprocess som påverkar våra barns identitetsutveckling, ändras i grunden. Därav de konkreta åtgärder som vidtagits runt om i landet för att komma till rätta med könsrollerna. Åtgärder såsom genuspedagogik inom förskola och skola, såsom att aktivt uppmuntra individen att bryta normen och göra andra val är de traditionella när det gäller yrkes – och karriärsval, och åtgärder såsom kvotering.

Dessa åtgärder erbjuder enligt oss inte alls lika möjligheter. Istället tvingar de fram likriktning utan någon som helst hänsyn tagen till att skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor och hormoner leder till att kvinnor och män generellt har olika egenskaper, eller att det redan hos spädbarn går att se skillnader mellan pojkars och flickors beteende. Åtgärderna utgår helt och hållet från fakta om det sociala könet, och tar ingen hänsyn till att även om vi gör allt som står i vår makt för att få kvinnor och män att göra samma saker lika mycket, så kommer vi ändå inte att lyckas, på grund av medfödda egenskaper.

Såväl barn, ungdomar som vuxna nås idag, genom personligt bemötande, genom undervisning och genom den offentliga debatten, av ett entydigt och onyanserat budskap. Det är fel att vara typiskt kvinnlig och typiskt manlig. Det är förlegat, kvinnofientligt, bakåtsträvande, okunnigt. Att som kvinna välja ett vårdyrke, och att som man välja ett tekniskt yrke, är både oansvarigt och ett bevis på den rådande könsmaktsordningen. Skuldbeläggandet för det felaktiga valet är oftast inte klart uttalat, det ligger mellan raderna, men är ack så kännbart och får så många att känna sig otillräckliga.

Rätt blir det bara om normen bryts, om mannen väljer vårdyrket och kvinnan det tekniska yrket. Då uteblir skuldbeläggandet, för att det slagits ett slag för jämställdheten. Om yrkesvalen sedan stämmer överens med vad dessa individer egentligen ville göra, eller om de bara gav efter för den nya likriktande normen, spelar ingen roll.

 Individens möjlighet till fria val, som sägs vara målet med jämställdhetsarbetet, verkar inte alls vara i fokus. Det viktiga verkar istället vara att uppnå statistik som visar att kvinnor och män gör allting lika mycket, oavsett hur det påverkar den enskilda individen. Det verkar därmed vara helt acceptabelt att förtrycka i jämställdhetens namn.

För SD-Kvinnor

Therese Borg

 

Några fakta om jämställdhetsarbete, genuspedagogik och skuldbeläggning.

Om jämställdhetsarbete:

”Flickor, pojkar, kvinnor och män ska uppmuntras till icke traditionella yrkes – och karriärsval. Resultatet av arbetet följs upp genom statistik för gymnasieval och fördelning av praktikplatser.”

Källa: Eskilstuna kommun. På spaning efter jämställdheten. Rapport och handlingsplan 2011-2015.

”På alla nivåer i kommunen ska en jämn könsfördelning eftersträvas.”

Källa: Eskilstuna kommun. På spaning efter jämställdheten. Rapport och handlingsplan 2011-2015.

Om att ända grunden för identitetsutvecklingen genom genuspedagogik i förskolan:

”Därför är språket så viktigt på Egalia. Könsbestämmande ord som pojkar och flickor används inte…Istället används förnamnet, ”kompis” eller ”person”.”

Källa: Aftonbladet Wendela. 2011-01-29

Om att skuldbelägga:

”Vad kan jag ”råka” förmedla till mina barn?

Inbjudan till föräldrar med förskolebarn i Solna!

Föreläsning med Sandra Dahlén, utbildare och författare som arbetar med frågor som rör genus.”

Källa: Solna Stads hemsida: Förskola & skola.

 

(Publicerat i SD-Kuriren nummer 95)

SD-Kvinnor vill se åtgärder mot hot och trakasserier.

2011/08/23 16:44

Att politiker på alla nivåer ibland utsätts för olika former av hot, trakasserier och ibland våld är allmänt känt. De allra flesta menar att detta är oacceptabelt, då det inte bara handlar om angrepp mot enskilda personer vilket i sig är illa nog, utan dessutom är ett hot mot åsiktsfriheten och demokratin.

Problemet är dock att det finns personer som inte alls menar detsamma. Personer som inte drar sig för att genom mer eller mindre fascistiska metoder försöka tysta de som är av en annan politisk åsikt. Företrädare för många partier har drabbats av dessa personers attacker, och många är de politiskt aktiva som får leva med traumatiska minnen, med ständig oro och vaksamhet, för att de ger uttryck för sina åsikter.

Vi i SD-Kvinnor är inte förskonade från attacker. Tvärtom är vi många medlemmar och företrädare som under lång tid, än mer på senare tid, har utsatts för bland annat våld, hot, sexuella trakasserier och skadegörelse på grund av vår politiska åsikt. Mycket talar också för att de som ligger bakom angreppen kommer från organiserade extremistiska grupperingar, vilket gör det hela extra allvarligt.

För alla som värnar om ett jämställt samhälle borde denna negativa utveckling tas på största allvar. Under flera år har antalet kvinnliga medlemmar och kvinnliga företrädare varit lägre än antalet män inom Sverigedemokraterna. En bidragande orsak har varit att kvinnor i lägre utsträckning än män varit beredda att utsätta sig dels för den omfattande stigmatiseringen från journalister och omvärlden, och dels för de vanligt förekommande attackerna från extremister. Den senaste tidens händelser riskerar att ytterligare förstärka detta negativa mönster. Kvinnor som vill bli politiskt aktiva, som vill använda sig av sina demokratiska rättigheter, vågar kanske inte med tanke på risken för repressalier.

Detta är inte värdigt ett demokratiskt samhälle, och det är inte heller värdigt ett jämställt samhälle. Kvinnor ska på samma sätt som män ha tillträde till den demokratiska arenan utan att behöva utsättas för våld, hot, sexuella trakasserier, andra trakasserier eller skadegörelse.

Därför vill vi nu se att åtgärder vidtas. Tidigare har en Sverigedemokratisk riksdagsledamot i en interpellation frågat justitieminister Beatrice Ask om hon har för avsikt att vidta åtgärder mot politiskt motiverade hot och politiskt motiverat våld, och svaret blev då att inga åtgärder utöver de befintliga behöver vidtas. Vi hoppas nu att Beatrice Ask är beredd att omvärdera sitt ställningstagande, och uppmanar såväl henne som jämställdhetsminister Nyamko Sabuni att agera. Vi efterlyser konkreta åtgärder som förhindrar att politiskt engagemang, hos såväl kvinnor som män, avstås på grund av rädsla för den egna säkerheten.

Carina Herrstedt, SD-Kvinnors ordförande

Therese Borg, SD-Kvinnors vice ordförande

Publicerad: SvD Brännpunkt

Låt oss stå upp för öppenhet och demokrati!

2011/07/23 15:07

Efter gårdagens horribla dåd i Norge, dåd som skördat så många människoliv, som skadat och chockerat så många, och som lämnat så många anhöriga i svår sorg, är vi djupt skakade. Ord finns inte för att beskriva hur djupt vårt deltagande är med alla de som drabbats.

Vi har följt allt det som skrivits i media och på olika sociala forum på internet, och kan konstatera två saker.

Det ena är att det råder stor ovisshet om vad som egentligen skett, och varför. Det är oklart om det handlar om en eller flera gärningsmän, och det är oklart vad som är motivet. Det spekuleras om såväl högerextrema som kristna som islamistiska motiv. Men ingen verkar veta säkert.

Det andra som vi kan konstatera är att dåden gett upphov till skrämmande reaktioner. Från många olika håll, såväl från privatpersoner, politiker som journalister, ser vi anklagelser mot och skuldbeläggning av vissa grupper i samhället, vi ser försök att plocka poäng för det man själv tror på medan det som man inte tror på ges skulden för vad som hänt. Vi ser rädsla, misstänksamhet, ilska och förlorad tro på mänsklighetens godhet i så många av alla de uttalanden som gjorts.

Allt detta gör en redan ohygglig händelse än värre. Spekulationer kring vem eller vilka som är skyldiga, samt kring vilket motivet är,  gagnar inte någon. Istället spelar vi förövaren/förövarna rätt i händerna genom att vi riskerar att oskyldiga människor misstänkliggörs och utses till syndabockar för något de på intet sätt är medskyldiga till. Vi har nåtts av uppgifter om att detta tyvärr också hände i Norge igår. Några helt oskyldiga individer utsattes för oerhört kränkande behandling enbart på grund av människors fördomar och ogrundade spekulationer. Oacceptabelt, och ett stort hot mot det öppna samhälle präglat av tillit, omtanke och gemenskap som nog de allra flesta av oss eftersträvar!

Det rätta är inte att gå händelserna i förväg i jakten på en grupp eller ideologi att namnge och skuldbelägga. Det rätta är att vänta tills vi har alla fakta på bordet. Det rätta är också att fördöma alla typer av terrordåd, alldeles oavsett i vilken religions eller ideologis namn de utförs. Om motivet är en högerextrem, kristen eller islamistisk agenda är alltså inte det viktiga just nu, när vi inte vet säkert. Det viktiga är att fördöma extremism i alla dess former, vare sig det handlar om islamism, kommunism, högerextremism eller någon form av kristen fanatism.

En dag som denna är det svårt att tänka framåt, att komma ifrån den nästan förlamande känslan av overklighet och börja tänka på hur vi ska kunna förebygga att något liknande någonsin mer ska kunna ske. Men vi måste försöka. Vi måste sluta misstänka och anklaga varandra, sluta göra detta till ett lågt försök att plocka politiska poäng eller skuldbelägga hela grupper för det som en eller ett fåtal individer gjort.

Istället måste vi stå enade i vårt fördömande av det som skett. Vi måste stå upp för vårt öppna och demokratiska samhället genom att i samarbete med varandra försöka hitta förebyggande åtgärder som leder till att vi återfår tryggheten, tilliten och känslan av gemenskap människor emellan. Det är endast genom demokratin och det goda samarbetet som vi kan värna det öppna samhället.

För SD-Kvinnors styrelse

Therese Borg