Idag publicerades en intervju med Therese Borg i Nöjesguiden. I samma artikel publicerades också en intervju med statsvetaren Mats Lindberg, som gav prov på ganska omfattande okunskap när det gäller vår jämställdhets – och familjepolitik. Han lyckades med konststycket att tillskriva SD-Kvinnor åsikter som Therese i intervjun tydligt redovisade att förbundet inte har. Hela artikeln kan läsas här. Vill ni hellre bara läsa intervjun så finns den nedan.
Vilka är de viktigaste frågor SD-Kvinnor driver?
– Allt som hamnar inom våra tre fokusområden anser vi är viktigt att jobba med, inget är egentligen mer prioriterat än något annat. Men vi kan inte göra allt samtidigt utan har valt att fokusera på en fråga åt gången. Sedan vi startade i juni har vi bara hunnit med en enda större kampanj och den handlade om sänkta gränser för sen och fri abort. Just nu är vi igång och jobbar med några frågor inom jämställdhet, exempelvis kvotering och genuspedagogik, men det har ännu inte resulterat i någon större kampanj.
Ni vill ta bort de SGI-dagar i föräldraförsäkringen som är vikta åt den ena föräldern och åter låta det bli möjligt för den ena föräldern att ta ut alla dagar. Hur tänker ni om det, ska mammor vara hemma ännu längre och ta de ekonomiska konsekvenserna själva?
– Vi anser som sagt att det ska vara upp till varje familj att själv bestämma hur man bäst får ihop livspusslet. Om det i vissa fall betyder att antingen mannen eller kvinnan tar ut alla dagar och den andra föräldern inte tar ut några alls, får vi lita på att det var ett beslut som passade bäst för just den familjen. I frågan insinueras dock att vi skulle mena att just kvinnorna ska ta ut alla dagar, men det har vi aldrig förespråkat. Det kan lika gärna vara mannen som tar ut alla dagar. I det lägger vi ingen värdering, så länge barnet och föräldrarna känner sig nöjda med situationen.
Vem ska betala för alla hemmafruar? Alla som har arbetat deltid vet att det inte blir kul på ålderns höst. Kanske vill ni förändra möjligheterna även här?
– Vem har pratat om hemmafruar? Vi ser lika gärna hemmapappor. Återigen är det upp till varje familj att bestämma om båda eller bara den ena ska förvärvsarbeta, och vem som ska stanna hemma med barnen såväl under de första 1–1,5 åren som eventuellt senare. På sikt vill vi också som jag tidigare nämnt arbeta fram ett system som är rättvist och som fler kan ta del av. Med rättvist avser jag att man inte ska behöva drabbas ekonomiskt på lång sikt för att man väljer att ta hand om sina egna barn. Det ska alltså inte behöva resultera i en dålig pension. Överlag anser vi att omsorgen om de egna barnen måste värderas högre än idag, då all den kärlek och all den tid vi ger till våra barn är den viktigaste framtidsinvestering vi någonsin kan göra.
Varför tror du att ni är så få kvinnor i SD?
– Det är svårt att veta säkert. Dock tror jag att en bidragande orsak är den starka hotbild som drabbar många i vårt parti. Som kvinna är man extra utsatt, då hoten ofta antar en sexuell karaktär. Vetskapen om detta kan ha en avskräckande effekt. Ett annat skäl kan vara att vi inte lyckats nå ut med vårt budskap, och det är något som vi nu försöker råda bot på. SD har en kvinnovänlig politik, men den måste lyftas fram i högre utsträckning. Där ser vi i SD-Kvinnor att vi har en viktig funktion. I media har SD ofta anklagats för att vara ett ”kvinnofientligt” parti och det har säkerligen skrämt bort många kvinnor från att gå med i partiet. Vi i kvinnoförbundet ser det nu som en del av vår uppgift att slå hål på denna myt och visa hur osann den är.
Ni menar att det svenska jämställdhetsarbetet ”går över styr”. Hur menar ni då?
– Det vi menar är att man kommit att sträva efter likriktning istället för acceptans för olikheter. Det sker ett skuldbeläggande av de som uppför sig ”typiskt” manligt eller kvinnligt, det ges hela tiden signaler om att man måste uppföra sig omanligt och okvinnligt för att vara accepterad. Det gör inte att varken kvinnor eller män känner sig mer trygga med vilka de är och det gör sannerligen inte att våra barn och ungdomar växer upp till starka och trygga individer som har gott självförtroende och vågar satsa på det som känns rätt för dem.
Ska vi få ett jämställt samhälle i vilket alla individer ges möjlighet att utvecklas utifrån sin fulla potential måste samhället sluta komma med pekpinnar om hur en man eller kvinna bör uppföra sig. Hur kan man fördöma att kvinnor förr förväntades ta hand om barn och hushåll, för att sedan byta ut denna förväntan mot en annan förväntan? Nämligen att kvinnor ska sluta ta hand om barn och hushåll och istället bli bilmekaniker och tekniker? I båda fallen sker ju ett fördömande av individen när denna gör det som är oönskat enligt den senaste normen.
SD är emot genuspedagogik och kvotering. Är det inte viktigt att fler kvinnor blir chefer till exempel?
–Vi i SD-Kvinnor ser gärna att fler kvinnor blir chefer om de vill bli det. Men vi är också övertygade om att de kvinnor som satsar på att bli chefer är tillräckligt kompetenta för att kunna bli det utan positiv särbehandling i form av kvotering. Det är en enkel fråga om kvinnosyn. Ser man ner på kvinnor och anser att de är svaga offer för strukturer så förespråkar man säkert positiv särbehandling. Vi i SD-Kvinnor däremot ser det som ett hån att kvinnor ska ges positiv särbehandling. Det ger en signal till hela samhället om att kvinnor inte kan själva, och förstärker istället för att försvaga de patriarkala strukturer som så länge motarbetats. Vi vet att kvinnor är minst lika kompetenta som män och allt vi behöver göra för att få fler kvinnor i chefspositioner är att stödja kvinnor i deras tro på sig själva. Då kommer de att ta sig dit av egen kraft.
Många menar ju att kvotering av män till vissa yrken har pågått så länge man kan minnas?
–Det har jag aldrig hört. Om du inte menar att vi haft en patriarkal struktur som med automatik premierat män framför kvinnor. För så har det ju varit. Men som det brukar sägas, två fel blir inte ett rätt. Om man tidigare diskriminerat kvinnor så blir ju inget rätt av att idag istället diskriminera män. Rätt blir det bara om all diskriminering upphör från och med nu. Och då måste vi säga nej till kvotering, eftersom detta i praktiken innebär att vissa får stå undan på grund av sådant som kön eller etnicitet.
Hur ska samhället bli jämställt om man inte fattar politiska beslut som främjar jämställdhet?
–Det är klart att vi måste fatta politiska beslut som främjar jämställdhet, något annat har det aldrig varit tal om från vår sida vilket du får det att låta som genom den fråga du ställer. Att arbeta politiskt för bland annat ett jämställt samhälle är ju det som är själva syftet med vårt arbete i SD-Kvinnor. Vi vill arbeta för politiska beslut som främjar en sann jämställdhet. Sen väljer vi inte alltid att gå samma väg som alla andra partier för att uppnå jämställdhet, men det måste väl ses som positivt att man kan föreslå olika vägar för att uppnå samma mål.
Jag försöker att få svar på vilka eventuella politiska åtgärder som Sverigedemokraterna kan tänkas föreslå för en ökad jämställdhet men Therese vill inte spekulera i det.
Kvinnor och män arbetar lika mycket om man slår ihop obetalt och betalt arbete. Men kvinnor gör ju mycket mer arbete hemma obetalt. Att mannen jobbar lika mycket är ju en liten tröst för kvinnor som sliter ut sig med tvätt, barn, matlagning och städning. Är inte det ett problem?
– Vilken lustig fråga. Klart att det är en liten tröst för kvinnor som sliter ut sig i hemmet att mannen jobbar lika mycket. Men vänd på det. För männen som sliter ut sig på jobbet är det säkert en lika klen tröst att kvinnan jobbar lika mycket. Problemet är att någon alls ska behöva slita ut sig. Det är det stora problemet.
Och därmed hamnar vi i detta med att få ihop livspusslet. Där krävs en mångfald med alternativ för att det ska gå att lösa familjens situation på allra bästa sätt. Dessutom måste det vara upp till varje individ att ta ansvar för sin egen livssituation. Den man som vill förvärvsarbeta mindre för att istället sköta barn och hushåll i högre utsträckning får ta upp det med sin fru/sambo och diskutera sig fram till en lösning som passar båda. På samma sätt får den kvinna som vill lägga mindre tid på barn och hushåll och mer på förvärvsarbete ta upp det med sin man/sambo och diskutera sig fram till en lösning som passar båda.
I de fall det inte går att finna en lösning får det vara upp till de berörda att avgöra om de ska fortsätta leva ihop och vara missnöjda med situationen, eller om de istället bör separera. Detta är val som vuxna och ansvarstagande människor bör kunna göra utan att staten ska lägga sig i. Är man missnöjd så måste man kunna säga ifrån.
”Övergrepp mot barns identitet” säger Hanna Wigh, ledamot i SD-kvinnor, om genuspedagogik. Övergrepp är ganska extremt uttryckt?
–Det tycker jag inte. Det extrema ligger i att bedriva en pedagogik som syftar till att ta bort barnens rätt till en trygg identitetsutveckling. När ord så som han och hon ersätts med hen, när barn uppmuntras att bete sig tvärt emot det typiskt kvinnliga och manliga istället för att möta acceptans för de individer de är, så är vi ute på farliga vägar. Detta är att experimentera med barnens identitets-utveckling, det är att sätta den normala socialiseringsprocessen ur spel, och vad som kan komma att bli följderna har vi ännu inte sett. Övergrepp anser jag är en passande beskrivning på en extrem form av pedagogik.
Ni vill både begränsa effekterna av könsrollerna och samtidigt behålla dem. Hur ska könsrollerna förändras tycker ni?
–Vi vill se en ökad acceptans för individuella olikheter, att ingen ska behöva känna sig intvingad i en stereotyp könsroll. Men för att åstadkomma det måste förändringen komma från de berörda individerna, inte som en doktrin uppifrån. Vi som är vuxna måste reflektera över hur vi bemöter varandra och våra barn, undvika att fördöma andra människor för att de avviker något från det som förväntas. Men vi ska inte tvinga fram förändrade könsroller genom att vända på dem, eller genom att försöka ta bort dem helt och hållet. Det ökar inte acceptansen för olikheter utan ersätter en begränsande stereotyp med en annan.