augusti | 2011 | SD-Kvinnor

Att politiker på alla nivåer ibland utsätts för olika former av hot, trakasserier och ibland våld är allmänt känt. De allra flesta menar att detta är oacceptabelt, då det inte bara handlar om angrepp mot enskilda personer vilket i sig är illa nog, utan dessutom är ett hot mot åsiktsfriheten och demokratin.

Problemet är dock att det finns personer som inte alls menar detsamma. Personer som inte drar sig för att genom mer eller mindre fascistiska metoder försöka tysta de som är av en annan politisk åsikt. Företrädare för många partier har drabbats av dessa personers attacker, och många är de politiskt aktiva som får leva med traumatiska minnen, med ständig oro och vaksamhet, för att de ger uttryck för sina åsikter.

Vi i SD-Kvinnor är inte förskonade från attacker. Tvärtom är vi många medlemmar och företrädare som under lång tid, än mer på senare tid, har utsatts för bland annat våld, hot, sexuella trakasserier och skadegörelse på grund av vår politiska åsikt. Mycket talar också för att de som ligger bakom angreppen kommer från organiserade extremistiska grupperingar, vilket gör det hela extra allvarligt.

För alla som värnar om ett jämställt samhälle borde denna negativa utveckling tas på största allvar. Under flera år har antalet kvinnliga medlemmar och kvinnliga företrädare varit lägre än antalet män inom Sverigedemokraterna. En bidragande orsak har varit att kvinnor i lägre utsträckning än män varit beredda att utsätta sig dels för den omfattande stigmatiseringen från journalister och omvärlden, och dels för de vanligt förekommande attackerna från extremister. Den senaste tidens händelser riskerar att ytterligare förstärka detta negativa mönster. Kvinnor som vill bli politiskt aktiva, som vill använda sig av sina demokratiska rättigheter, vågar kanske inte med tanke på risken för repressalier.

Detta är inte värdigt ett demokratiskt samhälle, och det är inte heller värdigt ett jämställt samhälle. Kvinnor ska på samma sätt som män ha tillträde till den demokratiska arenan utan att behöva utsättas för våld, hot, sexuella trakasserier, andra trakasserier eller skadegörelse.

Därför vill vi nu se att åtgärder vidtas. Tidigare har en Sverigedemokratisk riksdagsledamot i en interpellation frågat justitieminister Beatrice Ask om hon har för avsikt att vidta åtgärder mot politiskt motiverade hot och politiskt motiverat våld, och svaret blev då att inga åtgärder utöver de befintliga behöver vidtas. Vi hoppas nu att Beatrice Ask är beredd att omvärdera sitt ställningstagande, och uppmanar såväl henne som jämställdhetsminister Nyamko Sabuni att agera. Vi efterlyser konkreta åtgärder som förhindrar att politiskt engagemang, hos såväl kvinnor som män, avstås på grund av rädsla för den egna säkerheten.

Carina Herrstedt, SD-Kvinnors ordförande

Therese Borg, SD-Kvinnors vice ordförande

Publicerad: SvD Brännpunkt

Igår höll Carina Herrstedt och Therese Borg tal i i Fyra årstiders park i Sölvesborg. Carina Herrstedt inledde, och åtföljdes av Therese Borg som efter avslutat tal också höll en tyst minut för att visa deltagande med alla de som drabbats av dåden i Norge. Därefter lämnades ordet över till Jimmie Åkesson, som höll sitt årligen återkommande sommartal.

Carinas och Therese tal kan, i avvaktan på att de läggs ut på SD Webb TV, läsas nedan.

Carina Herrstedts tal:

Jag måste få börja med att säga att jag är glad och väldigt stolt över att få tillhöra en så här stor familj med så många underbara människor. Jag tror inte jag är ensam här om att ha engagerat mig inom politiken för att ta ansvar för ett bättre samhälle. Då finns det liksom inget alternativ. Sverigedemokraterna känns rätt från hela hjärtat. Det är människor som ni och det är vår gemensamma strävan efter att göra Sverige till ett bättre land att leva i, som inspirerar och gör ett engagemang roligt.

Jag står här idag för att jag så sent som i Maj valdes in som ordförande för vårt nystartade kvinnoförbund.

Sverige är förhållandevis väl förskonat från ojämlikhet i samhället men gamla strukturer där män i högre grad än kvinnor är politiskt engagerade finns fortfarande. I vårt eget parti är könsfördelningen oerhört snedfördelad. Fler män än kvinnor är medlemmar och aktiva i Sverigedemokraterna.

Den vanligaste frågan jag fick i valrörelsen var varför det finns så få kvinnor i partiet och jag svarade varje gång att den situationen inte alls oroade mig, jag såg att det fanns en hel del kvinnor runtom i våra kommunföreningar, jag såg också en stor potential i att vi har många unga och duktiga tjejer i ungdomsförbundet. Vi ser det som kvinnoförbundets uppgift att stötta och uppmuntra alla dessa kvinnor till att våga inta en mer framträdande roll.

Svensk historia är full av starka kvinnor som haft framträdande roller i samhället och i samhällsdebatten. Karin Boye. Elin Wägner, Fredrika Bremer, Selma Lagerlöf och inte minst Astrid Lindgren är kända författarinnor och samhällsdebattörer. De stod alla upp för självklarheten att kvinnor har samma rättigheter som män., vilket vi idag ofta tar för givet.

Kvinnoförbundets politiska arbete fokuseras i dagsläget på tre områden som kan sammanfattas under rubrikerna Jämställdhet, Familjepolitik och Trygghet.

I SD kvinnor så vill vi lyfta fram andra perspektiv och bredda bilden, vi tänker vara ett komplement till Sverigedemokraterna genom att förtydliga, fördjupa och vidareutveckla partiets politik ur ett kvinnligt perspektiv.

Vi är ett förbund för alla kvinnor som vill arbeta för kvinnors intressen och inflytande såväl inom partiet som ute i samhället. Vi ska hitta, stötta och hjälpa varandra så vi kan utvecklas och ta ledande roller inom politiken i framtiden.

Med detta i åtanke så är det lätt att återknyta till en av de tidigare starka kvinnorna i Sverige, journalisten, författaren, filosofen och samhällsdebattören Elin Wägner. Jag tänker inte gå så långt att påstå att Elin Wägner hade varit Sverigedemokrat om hon levt idag men hennes tankar och idéer är värda till en stunds eftertanke. Elin Wägner tog tidigt ställning mot totalitära ideologier som nazism och kommunism.

Precis som vår gode partivän men allt för tidigt bortgångne Sten Andersson som menade på att skillnaden mellan nazism och kommunism är grader i helvetet så sa Elin Wägner följande:

”De vet inget om följderna av att kränka den mänskliga värdigheten genom att behandla individerna som nollor…

Det är ord som förpliktigar och manar till eftertanke med tanke på den senaste tidens händelser.

Med alla tragiska händelser i minnet och det sätt som vi behandlas på och i princip avhumaniseras av den svenska journalistkåren så är det ett under att vi orkar fortsätta. Men vi måste behålla vår positiva anda så när vi blir kallade råttor så ler vi och känner oss stolta över en jämförelse med ett djur som likt Sverigedemokraterna ständigt förökar sig och är grymt svåra att bli av med.

Vi vänder allt det negativa till något positivt och det orkar vi med för att vi har varandra.

Vi har kärleken till Sverige och till varandra. Det kan aldrig tas bort av ondska eller elakheter.

I kvinnoförbundet har vi nära till skratt. Ett leende kostar så lite men betyder så mycket. För att återigen citera Elin Wägner:

”Om vi inte kunde skratta så skulle vi ha gett upp alltsammans för länge sedan.”

Som ordförande för förbundet SD-Kvinnor så är det min uppgift att visa att SD-Kvinnor är ett förbund där vi där vi stöttar varandra. Och har roligt tillsammans. Hos oss är skrattet aldrig långt borta, trots allvarliga politiska frågor. Vi står enade som en enda stor familj just för att vi är Sverigedemokrater.

Som jag nämnde tidigare så är kvinnoförbundets främsta uppgift att stötta och lyfta fram fler kvinnor så med detta vill jag hälsa alla kvinnor välkomna som medlemmar i SD-Kvinnor och lämnar över ordet till en fantastisk kvinna som ni kommer att se mer av i framtiden, vice ordförande, Therese Borg.

Therese Borgs tal:

Jag ska komplettera det som Carina redan berättat för er genom att prata lite mer om våra tre fokusområden. Ett av dessa, som vi ser som väldigt viktigt, är trygghet, och då inte bara för kvinnor utan också för män, och för såväl ung som gammal. Allt ifrån trygghet på gator och torg till trygghet i det egna hemmet, i skolan, inom vården och på jobbet.

Ett annat viktigt område som vi valt att jobba med är familjepolitik, med fokus på att varje familj ska ges möjligheter att påverka sin vardag. Vi vill att varje familj utifrån sina egna förutsättningar själva ska få bestämma vem som ska vara föräldraledig, och när. Vi vill ha bättre valfrihet inom barnomsorgen eftersom alla barn är olika och har olika behov. Att bara ha förskola räcker inte, eftersom det inte är ett alternativ som passar för alla barn. Vi vill därför arbeta för ökade möjligheter att kunna vara hemma med barnen under deras första år.

Det tredje fokusområdet är jämställdhet, som handlar om att uppnå lika rättigheter, skyldigheter och valmöjligheter för kvinnor och män.

Vi har nyligen startat arbetsgrupper för att utveckla vår politik inom varje fokusområde, och detta gör vi tillsammans med frivilliga medlemmar i förbundet. Om det bland er som samlats här finns fler som är intresserade av att bli medlemmar och av att delta i arbetet så sök gärna upp oss för att få mer information.

Att det är just jag som står här nu, och inte någon annan i förbundet, beror på att jag ansvarar för arbetet med jämställdhet, som är det område jag tänkt prata lite extra om idag. Området är väldigt brett, och jag kan inte prata om allt, utan jag har istället valt att ta upp något som känns viktigt att prata om just nu, nämligen kvotering.

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har föreslagit att det ska lagstiftas om kvotering till kommunala bolagsstyrelser. Vi i SD-Kvinnor motsätter oss förslaget av flera anledningar. Varför då? Är det för att vi är omedvetna om att det händer att kvinnor diskrimineras? Nej, så är det inte! Är det för att vi är omedvetna om att det finns strukturer som ibland håller kvinnor tillbaka? Nej, så är det inte heller!

Vi är medvetna om dessa problem, och vi vill åtgärda dem, hitta lösningar. Men vi anser inte att kvotering är lösningen.

För inte så länge sen kunde vi läsa i tidningar att polishögskolan anmälts till DO på grund av att flera manliga sökande misstänker att de blivit diskriminerade genom kvoteringsförfarande. Det finns alltså misstankar om att kvinnor antagits till utbildningen trots att de haft sämre meriter än många av de män som sökt.

Det finns därför skäl att misstänka att kvotering inte alls leder till den jämställdhet som eftersträvas. Istället leder kvotering till ännu mer diskriminering, men nu är det män som diskrimineras istället för kvinnor. Det är inte rätt! Jämställdhet ska innebära lika rättigheter för män och kvinnor, inte att den ena parten får fördelar på den andras bekostnad.

Ett annat skäl till att vi motsätter oss kvotering är att det finns en risk att kompetensen inom olika verksamheter sänks om det blir ett självändamål att ha en 50/50-fördelning mellan män och kvinnor. Om man ska tillsätta tjänster i en kommun, om skattemedel ska gå till att avlöna anställda inom kommunernas verksamheter, så ska kompetensen vara avgörande och det för att få verksamheterna att fungera så bra som möjligt. Det ska inte spela någon roll vilket kön man har. Om kompetensen får styra så får vi verksamheter som fungerar optimalt, och det är att värna om skattemedel.

Det tredje skälet till att vi motsätter oss kvotering har att göra med kvinnosyn, och det är också i detta med kvinnosynen vi hittar en stor del av lösningen på de strukturella problem som finns. Det handlar om männens syn på oss kvinnor men också om vår syn på oss själva.

Jag brukar tänka som så, att om jag får ett jobb så ska det vara för att arbetsgivaren tyckte att jag under anställningsintervjun gjorde ett bra intryck och visade upp bra meriter. Jag vill veta att arbetsgivaren har god tilltro till min förmåga. Jag vill inte ens för en sekund eller två behöva misstänka att jag kanske fick jobbet bara på grund av att jag är kvinna. Jag vill veta att jag är betrodd, att jag betraktas som en tillgång på mitt arbete, att jag fått jobbet tack vare mina meriter. Inte behöva tänka att jag kanske var ett andrahandsalternativ som egentligen inte är bra nog.

Jag tror inte att jag är ensam om att tänka så här, jag tror tvärtom att det är många kvinnor som tänker likadant. Och när många har samma tankegångar så vittnar det om en struktur. Just därför tror jag att en stor del av lösningen på de strukturella problem som finns ligger i just detta med kvinnosyn, och kvinnors syn på sig själva. En stor del av lösningen handlar därför om vilka signaler vi ger. Genom kvotering ger vi en väldigt destruktiv signal till både kvinnor och män. En signal som säger ”kvinnor är så svaga att de inte kan ta ansvar för sina egna liv, de är så svaga att de behöver samhällets hjälp för att kunna göra karriär”.

Det är inte en signal som ökar kvinnors tilltro till sin egen förmåga. Det är inte en signal som ökar männens respekt för kvinnor. Det är snarare en signal som ytterligare förstärker gamla strukturer, som sätter kvinnan i rollen som den svaga, den som måste tas om hand, den som inte är förmögen att vara självständig och drivande. Det är att omyndigförklara. Samhället har tagit sig rätten att bestämma över kvinnor, har tagit sig rätten att fatta beslut om hur kvinnor ska leva sina liv, på det sätt som männen som bestämde över kvinnor förr.

Vi kvinnor behöver inte kvotering. Vi behöver inte läras redan från barnsben att vi är offer för patriarkala strukturer. Det vi behöver är att få veta, redan i tidig ålder, att vi duger som vi är, att vi är starka, kompetenta och kapabla att ta ansvar för våra egna liv.

Vi kvinnor är starka, vi är kompetenta, och vi kan gå hur långt som helst. Vi behöver bara tro på oss själva. Så, nej tack till kvotering!