Inför mitt livs första tal som jag höll som representant för SD-Kvinnor tisdagen den 5 juli, under Almedalsveckan, skrev jag ihop en text som utgjorde grund för det jag sedan valde att ta upp i mitt tal. Det jag sade i talet var förstås inte alls identiskt med det som stod i texten, utan texten fungerade mest som ett stöd för att samla mina tankar och formulera dessa kring det som talet handlade om: jämställdhet och genus.
Trots att texten inte alls är identisk med talet publicerar jag den här, för att ni ska få ta del av hur jag ser på det jämställdhetsarbete som enligt mig gått alldeles överstyr. Förmodligen kommer också det tal som texten resulterade i att läggas ut på SD Webb TV så småningom.
Jag vill börja med att föra tankarna till hur det var förr, när kvinnor var mer eller mindre tvingade att vara hemma och ta hand om barn och hushåll och hade obefintliga möjligheter att göra karriär. För oss som är unga eller medelålders idag är det helt främmande, vi har aldrig haft det så. Och det tack vare att det startades daghem, så att kvinnor äntligen kunde förverkliga sina egna drömmar och skaffa sig en meningsfull sysselsättning utanför hemmet. Kvinnor fick en egen inkomst att förfoga över, och blev därmed inte lika beroende av männen för att kunna försörja sig själva. Mycket mer har hänt, och alltihop har bidragit till att vi idag har ett väldigt jämställt samhälle, åtminstone jämfört med andra länder. Det är jag glad över.
Det som jag däremot inte är glad över är att det någonstans på vägen kommit att gå överstyr. Förr var kvinnan fast i hemmet, hade inga möjligheter att själv välja vad hon ville ägna sig åt. Idag har vi, tyvärr, en liknande situation. Men det är inte längre i hemmet kvinnan är fast, utan på jobbet.
Någonstans på vägen så glömde man bort valfriheten, och man glömde också bort att alla kvinnor inte är likadana och därmed inte har samma drömmar och målsättningar. För den kvinna som vill göra karriär är möjligheterna näst intill obegränsade idag. Och det är jag som sagt glad för. Men för den kvinna som under några år av sitt liv vill stanna hemma och ta hand om barnen finns så gott som inga möjligheter alls. Istället tvingas många kvinnor att lämna sina 1-åringar på förskolan för att gå till jobbet. Och detsamma gäller för många män.
Jämställdhet, som borde innebära att både kvinnor och män ges lika möjligheter att rå över sitt liv och göra sina egna val utifrån de egna livsdrömmarna, har istället kommit att innebära att man bytt ut ett tvång mot ett annat, och alltså har gjort föga för att öka vare sig kvinnors eller mäns valfrihet. Dessutom många gånger på bekostnad av de små barnens trygghet. Oavsett barnens individuella behov så finns för de allra flesta bara ett alternativ… förskola. Som fungerar bra för många barn, och som möjliggör för föräldrarna att göra karriär. Men det fungerar inte bra för alla, och därför behövs alternativ.
Något mer som är viktigt att ta upp angående jämställdhet är hur man idag resonerar kring könsroller, kring förväntningar på män och kvinnor. Man talar sig varm för att på olika sätt synliggöra de strukturer som begränsar kvinnor och män, om att bekämpa ett patriarkalt system i vilket både kvinnor och män far illa och på sätt och vis förtrycks. Men vad har man egentligen gjort? Jo, man har infört andra begränsningar, och en annan typ av förtryck.
Det sägs att kvinnan förr förtrycktes av mannen, att hon på grund av det patriarkala samhällssystemet var fast i hemmet. Det sägs också ofta att kvinnans oavlönade hemarbete nedvärderades, och fortfarande nedvärderas. Men varifrån kommer det egentliga förtrycket och nedvärderandet idag? Från männen? Jo, det händer förstås ibland. Precis som att det händer att män förtrycks av kvinnor. Men det kommer i ännu högre utsträckning från de som säger sig kämpa för kvinnans rättigheter, det vill säga från en del av feministerna och framförallt från genusvetarna.
Från feminister och genusvetare som resonerar som så, att nåde den kvinna som vill stanna hemma med barnen i några år istället för att göra karriär. Hon fördöms omedelbart, och anklagas för att vara bakåtsträvande, ja till och med för att motarbeta jämställdhet. Hon anklagas för att, utan att själv vara medveten om det, vara fast i ett patriarkalt system som helt och hållet styr hennes drömmar, önskningar och målsättningar. Och eftersom hon är så omedveten om detta skadliga system behöver hon hindras från att leva sitt liv så som hon vill, för sitt eget bästa.
Det är också från feministerna och genusvetarna som nedvärderandet av hemarbetet och vården av barnen kommer. Det är de som menar att det bara är förvärvsarbete som duger, inte någon annan.
Jag har ett tydligt exempel på detta förtryck från ett möte som jag nyligen deltog i med jämställdhetsutskottet i min egen kommun. Det talades om kommunens handlingsplan för jämställdhet, och i den har man en formulering om att pojkar och flickor ska uppmuntras till att välja andra yrken än de som pojkar och flickor oftast väljer. Jag ifrågasatte formuleringen, och undrade varför man inte ska uppmuntra alla att våga satsa på det som de känner är rätt för dem. Jag undrade varför en kille eller tjej som väljer ett ”typiskt” yrke inte ska få uppmuntran för det utan istället få känna att de valt fel? Svaret jag fick var att det inte spelar någon roll vad pojkarna och flickorna vill, de har ju fastnat i den skadliga strukturen, tänker fel och fattar därför fel beslut, och det måste man inom kommunens alla verksamheter motverka.
Alltså ska man fullständigt bortse från individens intressen och önskemål, försöka påverka individen att göra något annat än det som känns rätt. Man ska förtrycka lite smått i godhetens namn… och framförallt fullständigt omyndigförklara människor genom att inte sätta någon som helst tilltro till deras förmåga att fatta egna kloka beslut. Jag tycker att det vittnar om en skrämmande människosyn.
Eftersom man menar att de könsroller som är ett resultat av det patriarkala samhällssystemet är av ondo, för att dessa begränsar både kvinnor och män, har man alltså försökt hitta lösningar på problemet, till exempel genom att göra som jag just gav exempel på. Man har också börjat prata om och forska om genus, socialt skapat kön, för att bättre kunna utröna hur könsroller skapas och därmed lättare kunna motarbeta dessa.
Någonstans i början var tanken god. Självklart ska vi inte tvinga in människor i stereotypa könsroller. Självklart ska inte Kalle fördömas om han leker med dockor, och Lisa fördömas om hon leker med bilar. Det är viktigt att vi uppmuntrar individen att utvecklas fritt, utan pekpinnar om hur pojkar och flickor, män och kvinnor, BORDE göra och vara. Men det måste finnas en balans, och den har gått förlorad. Någonstans längs vägen medan jämställdhetsarbetet pågått har det socialt skapade könet kommit att hamna helt och hållet i fokus, medan det biologiska könet glömts bort. I princip menar man idag att det inte finns några skillnader alls mellan män och kvinnor, att alla kan bli precis likadana, om vi bara blir duktigare på att införa ett genusperspektiv inom precis varenda verksamhet. Man pekar ut det ena efter det andra som är typiskt manligt, typiskt kvinnligt, och kommer till slutsatsen att dessa typiska drag är socialt skapade, begränsande, och därmed måste de motarbetas. Det har tagit sig otaliga lustiga uttryck, i form av t ex kvotering, genusprojekt, genuspedagogik. Det har gått så pass långt att man på någon förskola till och med gjort könlöshet till norm. Han och hon pratar man inte om utan det pratas istället om hen. Det finns också förskolor där man varnar föräldrarna för vad de omedvetet kan råka föra över till sina barn när det gäller könsroller.
Vad har resultatet blivit för människor i allmänhet? Människor som, oavsett vad genusvetarna hävdar, faktiskt inte går omkring och bara är ”socialt skapade” utan som också har egenskaper kopplade till det biologiska könet? Jo, resultatet har för många blivit förvirring och dåligt samvete. Eftersom det sägs vara så FEL att uppföra sig typiskt manligt och kvinnligt, eftersom det är så skadligt för barnen att de vuxna är sig själva och känner sig trygga i det, vänder många ut och in på sig själva för att undvika att ”råka föra över något till barnen”. Att som kvinna stanna inne med barnen och baka bullar en regnig dag är inte längre ett enkelt och självklart nöje, utan något som leder till dåligt samvete. Man kan ju ha råkat ge barnen ett intryck av att det är kvinnans uppgift att stå vid spisen! Att slå sig ner som vanligt på en stol och lägga benen i kors riskerar att ge tokiga signaler även det. För det är ju (enligt genusvetarna) så typiskt kvinnligt och är dessutom ett tecken på en förtryckande struktur genom att vi kvinnor tar mindre plats när vi sitter än vad männen gör, eftersom de brer ut sig på ett helt annat sätt.
Att det biologiska könet spelar in, att det finns skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor, att det är skillnad mellan mäns och kvinnors hormoner, gör att vi även med den bästa viljan på jorden har svårt att leva upp till det könlösa idealet. Även om vi gör allt för att döva vårt dåliga samvete, om vi gör allt som står i vår makt för att inte vara typiska män och kvinnor, så kommer vi ändå inte att lyckas. Forskning visar att det redan hos spädbarn går att se skillnader mellan pojkars och flickors beteende, forskning visar att det är på grund av skillnader i hjärnan som kvinnor och män generellt har olika egenskaper. Såsom t ex att kvinnor som grupp är mer verbala, medan män som grupp har lättare för att uppfatta och tolka tredimensionella figurer. Att hormoner har inverkan på våra känslor och på vårt beteende borde knappast vara någon hemlighet det heller. Se bara hur många kvinnor det är som drabbas av pms, och i samband med det får humörsvängningar. Det är en fullt ut accepterad förklaring till dåligt humör…men hur det går ihop med den könlösa normens tro på att män och kvinnor kan vara exakt likadana är det ingen som förklarat för mig. Har män också pms utan att jag känner till det? Eller är pms något som kvinnor socialiserats till? Knappast!
Hur mycket hänsyn tar man till detta, till det biologiska könets inverkan, när det könlösa HEN blivit ett ideal? Och hur mycket erkänner man att alla skillnader mellan män och kvinnor, däribland våra olika val av yrken och fritidsintressen, inte bara kan förklaras med socialiseringsprocesser, utan att de istället kan förklaras åtminstone delvis av att vi har olika medfödda förutsättningar?
Svaren är: Inte alls! Sådan hänsyn och sådana erkännanden lyser med sin frånvaro. Och därav också de ologiska beslut som följt. Se bara på hur det ser ut när det kommer till löneskillnader mellan män och kvinnor. Att kvinnor generellt har en lägre lön än män beror på att de i högre utsträckning väljer yrken med lägre löner…ofta inom den offentliga sektorn. Istället för att göra det enda logiska, och försöka höja lönerna inom de aktuella yrkesgrupperna så väljer man att spendera miljontals kronor, som kunde ha gått till lönehöjningar, på att försöka få män att söka kvinnodominerade yrken och kvinnor att söka mansdominerade yrken. Detta trots att yrkesvalen med all säkerhet inte bara beror på socialt skapade könsroller utan till stor del också beror på medfödda egenskaper och förutsättningar. Och trots att man egentligen bara flyttar över problemen på någon annan. Om nu lönerna är för låga för kvinnorna, om kvinnorna borde ges högre lön… varför då uppmuntra männen att söka de jobb som är för dåliga för kvinnorna? Då är det ju männen som drabbas istället!!
Kort och gott så duger det inte längre att vara den man är. Utan man ska helst vara tvärtom. En kvinna som gillar hushållsarbete är ett hot mot jämställdheten, medan en kvinna som föredrar att meka med bilar höjs till skyarna för att hon bryter den ”farliga normen”. Och på samma sätt är det för männen. För att duga måste de kliva in på det som tidigare varit en typiskt kvinnlig arena, och har de inte sådana intressen så förpassas de till ”förtryckarnas” ringhörna.
På vilket sätt är allt detta frihet från förtryck? Hur kan det komma sig att jämställdhet, som borde innebära ökad individuell frihet för både kvinnor och män, istället kommit att innebära nya begränsningar och krav? Och på vilket sätt ska allt det här få våra barn och unga att växa upp till trygga individer, individer som är nöjda med vilka de är och känner att de duger? Dessa frågor vill jag gärna att ni funderar på en stund.
