För ett antal veckor sedan rapporterade flera tidningar om foster som är livsdugliga i upp emot en timma efter abort och som sedan på olika sätt lämnas att dö. En debatt om svensk abortlagstiftning tog fart, men tystnade snart igen trots att den bokstavligt talat handlar om liv och död och är så viktig att den bör fortsätta.
När aborter diskuteras är ett ofta återkommande argument att kvinnan har rätt att bestämma över sin kropp. Ett tungt vägande argument, för självklart ska kvinnan ha den rätten och därmed även rätt till abort. Det finns situationer då abort är mer eller mindre tvunget och situationer då det är fullt förståeligt att abort ses som det enda rätta.
En sak är dock viktig att slå fast, och det är att kvinnan inte bara bestämmer över sin egen kropp när hon väljer mellan att föda barnet eller att göra abort. Hon gör det också i de fall då hon avstår från att använda preventivmedel och därmed riskerar att bli gravid. Rätten till abort måste alltså sättas i relation till skyldigheten att använda preventivmedel om graviditet är oönskad, och den måste även sättas i relation till det ofödda barnets rätt till sitt liv! För ett liv är precis vad det handlar om. I samma sekund som ägget befruktas finns där allt som krävs för att det med tiden ska utvecklas ett unikt litet barn. Ett barn som vid den övre tidsgränsen för abort, vecka 22, kommit så långt i sin utveckling att det kan uppfatta smak, höra och känna igen moderns röst, och känna. Ultraljudsbilder visar ibland hur barn i vecka 21 både suger på tummen och smeker sig själva i ansiktet.
Med utgångspunkt i att varje ofött barn bör ges rätt till sitt liv, aktualiseras inte bara frågan om skyldigheten att skydda sig mot oönskad graviditet, utan också frågan om hur långt fram i graviditeten abort ska få utföras. Ju längre framskriden graviditeten är desto längre har fostret kommit i sin utveckling mot ett unikt och livsdugligt barn. Ska abort utföras är det därför angeläget att det sker så tidigt som möjligt. Gränsen för fri abort, som idag går vid vecka 18, bör därför sänkas till vecka 12.
Det behövs även en utredning med påföljande sänkning av den tidsgräns som idag gäller för sen abort beviljad av Socialstyrelsen. Den nuvarande gränsen motiveras med att foster i vecka 22 inte kan anses livsdugliga utanför livmodern. En minst sagt ohållbar motivering. För tidigt födda barn har räddats till livet så tidigt som i vecka 21, och en rundringning till 45 av landets sjukhus, utförd av tidningen Dagen, har visat att det vid hela 17 sjukhus finns erfarenhet av foster som lever i några minuter och ibland upp emot en timma efter abort. Oetiskt, hjärtslitande, och förstås oerhört psykiskt påfrestande för såväl kvinnan som vårdpersonalen.
Socialminister Göran Hägglund har angett att Socialstyrelsen med anledning av det som framkommit nu ser över vad som kan göras för att förbättra situationen på klinikerna. Han har dock inte angett att det allra viktigaste, en sänkning av den övre tidsgränsen för abort, kommer att ses över i samband med detta, och det kvarstår därmed frågetecken kring om en sådan översyn över huvud taget kommer att göras.
Det råder därmed inga tvivel om att debatten om abortlagstiftningen behöver fortsätta. Etiska och känslomässiga perspektiv måste vägas mot medicinska perspektiv. Åtgärder behövs för att förebygga att abort används som preventivmedel, och tidsgränserna för abort behöver sänkas.
Therese Borg, Eskilstuna.
Carina Herrstedt, Landskrona.
Hanna Wigh, Falköping.
Janita Kirchberg, Karlskrona.
Anna Wigenstorp, Kristianstad.
Julia Holmelius, Uppsala.
// Sverigedemokraternas kvinnoförbund
Relaterat: Aftonbladet, Folket, SN
